Om Sahlinaffärens två dimensioner – skriver Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Många andra skriver och tycker också i frågan – med rätta, det är skattefinansierad verksamhet det handlar om och den person som lett den har tidigare inte visat sig riktigt klara av alla delar av ett viktigt offentligt uppdrag. Nu tycks, vad det verkar, hon ha begått något eller kanske flera brott (polisutredning pågår) i egenskap av ansvarig för verksamheten på kansliet för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.
Mycket skrivs och sägs som sagt i frågan. Mina kommentarer och reflektioner tar avstamp i ledarartikeln i Svenska Dagbladet (men är också generella). Jag håller inte med om att:
Sverige har förvisso ingen förlåtande kultur för makthavare. Ett misstag kan ödelägga en karriär. Jag tycker att vi generellt borde vara mer överseende, eftersom jag tror att goda ledare inte kännetecknas av att de aldrig har gjort några fel, utan av att de förmår lära av gjorda misstag och erfarenheter.
Men vem har inte ”förlåtits” och getts nya möjligheter (och höga inkomster) trots ”slarv” både med uppdragsgivarens (=folkets) kontokort och oklarheter i samband med drivandet av eget företag, om inte Mona Sahlin? Borde det inte tvärtom vara så att dem, som agerar på folkets uppdrag och avlönas med folkets skattepengar, bör vi tvärtom ha mindre överseende med om de missköter sig och/eller begår brott än med andra?
Jag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?
Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.
Att, som Mona Sahlin sägs ha gjort: ”i många sammanhang kommunicera sina värderingar och sitt starka engagemang för demokratifrågor” räcker i min värld ingenstans. I min värld är det vad man gör som räknas, inte vad man kommunicerar.
Att det skulle vara en fjäder i hatten för Sahlin att kansliets personal (sammanlagt nio personer) ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten” är verkligen inte något jag håller med om. Ett kansli på nio personer, vad kostar det? Vad har det åstadkommit annat än en 
stödtelefonlinje till Röda korset som är bemannad vardagar 9-15, särskilt om ingen ens svarar där… Och ett fall där niomannakansliet ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten”. Vare sig som människa eller som skattebetalare kan jag se det som ens ett fjun, allra minst en fjäder, i hatten för Mona Sahlin eller någon annan.
Detta, däremot, är det lätt att hålla med om:
Några röster som hittills har hörts har mest talat om att hon har varit engagerad och synliggjort problematiken. Det är inget högt betyg. Problematiken har med all önskvärd synliggjorts genom de senaste årens fruktansvärda terrorbrott, med direkta kopplingar till Sverige. Det behöver vi ingen samordnare för att skapa insikt om.
Det behövs inget dyrt kansli och ingen ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat, som kostar miljoner skattekronor. I Sverige behöver man inse att alla sorters ”våldsbejakande extremism” ska motarbetas med alla tänkbara lagliga och demokratiska medel och att lagar som stiftats ska gälla alla invånare i Sverige och även tillämpas. Utan undantag. Inte minst utlänningslagen.