…för att jag inte känner mig kränkt?
I en ledare som följer upp vad hon tidigare skrivit i ämnet, tar Sakine Madon åter upp den otroliga svenska kränkthets- och diskrimineringssjukan. Eller kränkthetsmanin. Under rubriken Sluta gynna alla kränkta skriver hon på Expressen ledarsida bland annat:
En person som stammar anmälde en reklamradiostation som ordnat en tävling. Deltagarna skulle framföra en juldikt på ett andetag utan att staka sig eller sluddra.
En annan ansåg sig diskriminerad för att ett lotteri krävde autogiro. Och en asylsökande anmälde migrationsverket, eftersom han var kränkt över att verket inte fixat boende på en ort där det fanns en lokal RFSL-avdelning.
Många fler idiotiska exempel på sådant som folk försöker tjäna en hacka på (skadestånd!) eller bara allmänt gnäller över finns i Sakine Madons text. Det är häpnadsväckande galenskaper som pågår, till dyra ekonomiska kostnader men också till priset av att öppenhet och spontanitet och naturlighet försvinner när folk ständigt måste vakta sina tungor för att inte, av misstag, fälla någon kommentar som kan kränka någon annan. (Vad hände med orden ”såra”, ”irritera” och ”reta”, förresten? Nu när alla är så ”kränkta”.)
Texten slutar med dessa allvarliga och synnerligen tänkvärda ord:
Problemet är inte bara att diskrimineringskulturen kostar miljarder i skattepengar. Bakom alla krokodiltårar finns verkliga fall av diskriminering som förtjänar uppmärksamhet.
Miljarder kronor i skattepengar för att folk i Sverige är så osäkra och svaga gnällspikar! Som gnäller på bekostnad av verklig diskriminering, verkliga kränkningar.
Sluta bete er som bortskämda och gnälliga småbarn, alla ni som gnäller helt i onödan. Det ni gör är faktiskt kränkande. Både mot er själva och mot alla andra.