Walter Kolb, grafisk formgivare, seglare, dykare.
Engagerad samhällsmedborgare med ett starkt miljöintresse.
Uppväxt på landet, långt från storstaden och uppriktigt förbannad
på den hänsynslösa rovdriften på naturen.
Räcker det med hundra torskar?
Om vi fortsätter den fiskepolitik som i alla beslut som fattats de senaste 20 åren alltid haft yrkesfiskarnas bästa för ögonen, så kommer det att finnas några hundra torskar kvar i Östersjön om en nära framtid.
När jag nu följer den senaste debatten om kustnära fiske i Östersjön som än en gång drabbas av stora västkustbåtar som dammsuger Östersjön, nu på skarpsill och strömming långt upp i bottenviken, kommer jag ihåg året 1987 när upp till 70 båtar från södra och västra Sverige hade sökt sig norrut för att fiska torsk. Men det hela slutade med att torsken tog slut och de lokala fiskarna fick stora problem att försörja sig.
De stora västkustbåtarna hade nämligen en annan metod att fiska – de bottentrålar och på så sätt rensar havet på allt som finns. Bottentrålning borde förbjudas!
Så här säger Naturskyddsföreningen om bottentrålning:
Att bottentråla havsbotten efter fisk kan liknas med att kalhugga skogen för att komma åt rådjuren. Den negativa effekten på livet i och kring havsbotten är enorm.
De lokala fiskarna bönföll politikerna om reglering av rovdriften, men mot de högljudda, närmast militanta västkustfiskarna fanns inget att göra.
Jag tar fram en bok som visar tydligt och klart att yrkesfiskarna , fiskeriverket och politikerna ligger under samma täcke.
Klicka på omslaget för att läsa mer om boken
Boken heter heter Tyst Hav – jakten på den sista matfisken och är skriven av Isabella Lövin 2007. Hon visar med skärpa just dessa fakta.
Jag är fortfarande imponerad av Lövins grundliga arbete. Hon fick välförtjänt Stora Journalistpriset för den.
Ingen har någonsin, varken före eller senare, genomlyst den sjuka fiskenäringen/fiskepolitiken så grundligt som hon. Hon var ombord på fiskebåtar, på sammanträden i EU, på departement och myndigheter i flera länder. Hon läste alla rapporter som fanns publicerade, talade med forskare, fiskodlare, fiskhandlare och alla däremellan. 250 sidor av solida fakta – allt belagt och noggrant redovisat.
Vid omläsningen av hennes bok kommer jag ihåg att jag då var chockad över alla siffror, allt fusk och mygel och sammanblandningar av intressesfärer etc. Jag väntade mig en storm i klass med Saharas oväder som brukar blåsa sand ända till Kanarieöarna. Men inget hände.
Och som jag kan överblicka nu, så verkar problemen vara lika stora och strukturerna kring fiskepolitiken desamma än idag.
Jag tycker att alla som har läst ända hit borde läsa Isabella Lövins bok. Att stormen uteblev då, 2007, har kanske att göra med att boken inte spreds tillräckligt mycket och framförallt att de närmast inblandade gärna ville tysta ner kritiken och de dystra siffrorna.
Här följer några (visserligen lösryckta) citat som förhoppningsvis lockar till läsning av “Tyst hav”.
Fiskeriverket konstaterade att inflödet av glasål hade minskat med nittionio procent på drygt tjugo år. Men Fiskeriverket ansåg det inte befogat med ett ålfiskestopp. Anledningen? det skulle drabba svenska fiskare orättvist hårt enligt myndigheten. Vidtagna akuta åtgärder? Inga (sid.11)
———-
I Sverige infördes i maj 2007 ett förbud mot ålfiske för alla utom yrkesfiskare (sid.14)
Ett försök av Fiskeriverket att begränsa trålfisket i vissa områden för att skydda den uppväxande lilla spillran av torsk 2003, havererade omedelbart.
Den första januari 2004 började trots allt de nya trålgränserna gälla. Men mystiskt nog kunde några dagar senare mer än ett trettiotal båtar med olika dispenser från de nya reglerna fortsätta att fiska i vatten som nu skulle ha varit fredade. Några av Göteborgsflottans allra största båtar hade fått dispens. (sid.40)
Så här sammanfattar Lövin skeendet:
Branschens efterfrågan på fisk stod i praktiken över skyddet av fisken. Så länge beredningsindustrin behövde fisk till fiskpinnarna, fick skyddet av den uppväxande torsken stå tillbaka. (sid.41)
Yrkesfiskaren verkar ha ett vattentätt skyddsnät som en vanlig arbetare bara kan drömma om. Jag har inte forskat i dagens regler, men när Lövin skrev ”Tyst Hav” var de väldigt generösa.
Dessutom i kombination med generösa A-kasseregler som tillåtit den F-skattande fiskaren att stämpla vid fiskestopp, dåligt väder och fiskebrist, samt mini-återtagningspriser från EU som garanterat avsättning för fiskekvoterna. (sid.26).
Per Wrammer, som i slutet på 1980-talet varit ordförande för Naturskyddsföreningen och numera sitter i Världsnaturföreningens styrelse, är själv i grunden biolog. Han minns tiden på fiskeriverket med mycket blandade känslor.
Så fort Fiskeriverket beslutade om något som yrkesfiskarna inte gillade, överklagades det rutinmässigt till regeringen. Mycket ofta lyssnade ministrarna mer på fiskarna än på oss. Som när EU ville besluta om att större fisketrålare måste ha VMS-sändare ombord, så att myndigheterna skulle kunna övervaka fartygen bättre…. och så kom det sig att Sverige som enda land, tillsammans med Spanien – som är ökända för att ha en stenhård fiskelobby eftersom så stora ekonomiska intressen står på spel – sa nej. Sverige skämde ut sig, anser jag. Och regeringen gick emot sin egen myndighet.(sid. 85).
Lövins bok visar att Havsfiske-, Sötvatten- och Kustfiskelaboratoriet i de flesta fall går yrkesfiskarnas ärenden, hon frågar sig:
Vad hade hänt om Fiskeriverkets tre laboratorier hade hört till universiteten i stället? Eller om de tillhört Naturvårdsverket? (sid.117).
Så långt alltså citat ur Lövins bok 2007.
När nu de stora västkusttrålarna än en gång dammsuger Östersjön, försvarar de sig med att fisket är hållbart. Till och med MSC-certifierad. (Marin Council Stewardship). Certifieringen är för många experter helt obegriplig, därtill löper certifieringen för fem år framåt!
Så här tycker Henrik C. Andersson, länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen i Stockholm i artikeln Omtvistat fiske hållbarhetsmärkt i tidningen Skärgården, 2020-07-24:
Efter vårens och försommarens diskussioner är detta ett helt obegripligt beslut av MSC. Jag har inget förtroende för den organisationen längre. Efter att ha granskat MSC:s egna certifieringsmanualer så tycker jag att det strider mot deras egna certifieringsprinciper.
Och så här tycker tre forskare i artikeln ”Regeringen måste skydda strömmingen” på SvD Debatt 2020-08.01:
Det som nu sker hotar att spoliera mer än femtio års miljöarbete längs östkusten. Utan strömmingen som näringsbas försvinner sälar, fåglar och rovfiskar. Vill vi verkligen riskera ett övergrepp på hela kustekosystemet för att hålla liv i industrifiskets jakt på foderfisk, en verksamhet som inte ens torde vara lönsam om de klimatskadliga bränslesubventionerna togs bort?
Förutom alla ovannämnda problem förekommer även ett omfattande svartfiske. Sveriges Radios program Kaliber – ”Fiskets felaktiga fångster” – 2019-09-16, tog upp problemen i ett reportage om felrapportering om fångstsammansättning i det svenska sill- och skarpsillsfisket. I programmet beskrevs hur fiskarna loggför skarpsill som sill eftersom den är enklare att fånga. Felrapporteringen har lett till att forskarna underskattat mängden skarpsill samt överskattat sillbeståndens storlek, vilket lett till missvisande vetenskaplig rådgivning.
Jag är själv en vanlig medborgare utan några som helst personliga intressen i fiskenäringen. Jag seglar mycket i Östersjön och frågar mig helt enkelt vem som äger fisken under kölen och att det verkar vara stört omöjlig att begränsa det alltmer omfattande industrifisket, där strömming blir till djurfoder på en internationell marknad.
Jag hoppas att Isabella Lövin, med sin nyvunna frihet, tar upp tråden igen och rotar runt i den snåriga fiskepolitiken.
Enda trösten i det hela är, att när det är hundra torskar kvar, så lönar det sig inte längre att åka ut och fiska upp dem, inte ens med fiskarnas rabatterade bränsle.