Zulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.
I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.
Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.
Fyra år
Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.
När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.
För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.
På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.
Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.
Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.
Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.
På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.
När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”, tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”
Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.
2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.
Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!
Läs också Zulmay Afzalis julkrönika 2013: Skillnader.
Hans böcker kan köpas i pappersformat
och som e-böcker direkt från Mummelförlagets widgetshop.