Läs först mina tidigare texter: Fem afghanska barns mor har mördats av fadern. Migrationsverket utvisar deras morbror (16.5 2009), Frågor till Migrationsverket om fallet med morbrodern till de fem barnen vars mor mördades av deras far (18.5 2009) och Om fallet med morbrodern till fem barn vilkas mor mördats (26.5 2009). Läs också Deras mamma ströps till döds (Aftonbladet 8.9 2009).

I vårdnadstvister ska barn, om de anses ha uppnått tillräcklig mognad) höras och få säga sitt i vårdnadsutredningar. Ur Föräldrabalk (1949:381), 19 §:

Om det inte är olämpligt, ska den som verkställer utredningen försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten samt lämna förslag till beslut.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Lag (2009:404).

Det här handlar visserligen inte om en vårdnadstvist i vanlig mening, men ovanstående kan ju ändå ses som riktlinjer även för Diana (7), (13),  Atefa (15), Sadek (16) och Zahra (17), vilkas mamma mördades av deras pappa i mars i år. De har (enligt media) inte fått komma till tals om sin situation.

Barnen har uppehållstillstånd i Sverige och deras röster borde vara lika mycket värda som svenska barns. Men i Nyköpings kommun där de bor har man valt att inte höra barnen utan fattat beslut enligt ett fyrkantiga sätt att se, och som det ter sig, utan att ta hänsyn till de mycket speciella omständigheterna i fallet. Läs barnens förtvivlade brev till Migrationsverket, i hopp om att någon på detta sätt ska bry sig om vad de tycker och känner.

Nu har jag inte någon annan information att gå på än den som media förmedlat (och att den inte alltid stämmer vet vi alla), men om jag ändå utgår från att den stämmer, så är det oerhört svårt att förstå varför barnens morbror inte kan utses till deras vårdnadshavare och beviljas uppehållstillstånd av ”synnerligen ömmande skäl”. Att, som Nyköpings kommun, låta sådant avgöra som att ”morbror måste kunna bra svenska, veta hur samhället fungerar och så vidare”, är patetiskt med tanke på hur många tiotusentals utländska föräldrar det finns i Sverige som inte heller kan bra svenska och inte vet hur samhället fungerar, men ändå ”får” ha vårdnaden om sina barn. Och med tanke på vad också barnen själva skriver: ”Men det gjorde inte våra föräldrar förut. Vi läste alla papper, vi hjälpte dem med sådana saker och vi kan fortsätta göra det med vår morbror.”

Det som behövs är att barnen och morbrodern får stöd av någon kunnig och kulturellt kompetent person inom socialtjänsten som håller regelbunden kontakt med familjen och hjälper till när det behövs. Så enkelt kan det vara, om man söker efter vad som är bäst för dessa traumatiserade barn. Att inte ens lyssna på dem, att köra över dem och kanske splittra syskonskaran om fem efter att de upplevt att deras mamma mördats av deras pappa, är grymt och borde nästan klassas som kriminellt, eller i varje fall som tjänstefel.