När det gäller den i många stycken undermåliga svenska skolan där resultaten bara blir sämre, skriver Peter Wolodarski i en mycket bra och belysande ledare i Dagens Nyheter – Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden – bland annat:
Kan vem som helst bli lärare? skrev Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, på sin blogg. Frågan var retoriskt ställd. Hon motsade inte DN:s siffror, men ville nyansera frågan: Många av dem med låga poäng misslyckas med studierna och kommer således aldrig ut i skolorna, påpekade hon. Tittar man på dem som sökt in med gymnasiebetyg ser det något bättre ut.
”Lärarutbildningen är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt”, avslutade rektorn sitt inlägg.
Hon har rätt i att negativa artiklar ytterligare försämrar lärarutbildningens image. Men det är inte tidningars uppgift att ta hänsyn till sådana följder. Rapporteringen måste utgå från vad som är sant och relevant, inte vad som är bra ur PR-synpunkt.
Läs gärna hela texten, den ger en komprimerad bild av det haveri som är den svenska skolan. Ovanstående citat ur Peter Wolodarskis ledare skulle dock även, till vissa delar, kunna appliceras på asylinvandringsområdet. Men där besitter medierepresentanter sällan den insikt, som man i högre grad besitter när det gäller skolan (även om den fulla vidden av det svenska skolhaveriet inte verkar ha drabbat riktigt alla än). Så här kunde delar av ovanstående citat ur ledartexten appliceras på asylområdet:
Kan vem som helst få asyl i Sverige? Undrar allt fler. Frågan är retoriskt ställd. Migrationsverket vill nyansera frågan: Många av dem utan asylskäl misslyckas med att få uppehållstillstånd och kommer således aldrig ut i samhället, påpekar verkets rättschef. Tittar man på dem som sökt sig hit med välgjorda förfalskade handlingar och genomtänkta falska asylhistorier ser det något bättre ut.
”Asylområdet är knappast betjänt av fler larmsignaler, särskilt när de klingar delvis falskt”, avslutar rättschefen sitt inlägg.
Han har rätt i att negativa artiklar ytterligare försämrar de asylsökandes image. Men det är inte tidningars uppgift att ta hänsyn till de följder deras felaktiga, vinklade och oftast ensidiga rapportering får. Rapporteringen måste utgå från vad som är bra ur PK-synpunkt.
Samma vilja att allsidigt belysa och rapportera om asylinvandringen som när det gäller skolan – båda stora och viktiga frågor för Sveriges framtid – borde givetvis råda inom medier och politik. Men det gör det inte. Det är svårt att förstå varför. Lika lite som skolelever – Sveriges framtid! – är betjänta av att man mörkar den faktiska, mycket illavarslande situationen på skolområdet, lika lite är vare sig svenska folket eller de asylsökande med faktiska asyl- och skyddsskäl betjänta av den uppsjö av felaktiga och halvdana artiklar och program om asylinvandring och utvisning av dem som inte har rätt att vistas i landet. På båda dessa områden – liksom på alla skattebekostade samhällsområden – har allmänheten rätt att få sanningsenlig och saklig information.