…medan de som agerar för den eritreanske Dawit Isaak med svenskt och eritreanskt medborgarskap, fortsätter sitt korståg (om man kan säga så) för honom.

Innan jag skriver något mer och för undvikande av att någon missförstår min text, vill jag påpeka att jag anser att det ur alla synpunkter är fruktansvärt att människor hålls inspärrade i åratal för att de har skrivit och rapporterat om situationen i sitt land. Det gäller alltså alla som hålls fängslade av den anledningen, inte bara de som har någon anknytning till Sverige.

Här är en påminnelse om vad en ambassadtjänsteman på Eritreas ambassad i Paris sa  maj 2009):

Varför bråkar ni om en enda person som har dubbelt medborgarskap, som har blivit arresterad som eritrean och inte som svensk medborgare och därför blivit behandlad som eritrean efter vårt lands lagar?

Dawit Isaak, men inte bara han utan alla människor – journalister eller inte – som sitter i fängelser runtom i världen utan rättegång, borde omedelbart ställas inför rätta och dömas eller frikännas. Det är ett mål att arbeta för, på olika sätt. Samtidigt bör man rapportera sanningsenligt och heltäckande om dessa fall.

Man bör också åtminstone någon enda gång reflektera över vad det är som gör att inte bara Dawit Isaak utan också många andra f.d.asylsökande som fått uppehållstillstånd på grund av sina berättelser om att de är hotade, förföljda, riskerar att dödas i sina hemländer, reser hem så snart de har fått uppehållstillstånd (ofta) eller (en del) så snart de fått svenskt medborgarskap! Varför är det aldrig någon i gammelmedierna som förundras över mina rapporter om att det går minst sju direktflyg varje vecka från Sverige till Irak (både Bagdad, Erbil och Suleymania), till exempel? Varför är det aldrig någon i gammelmedierna som undrar hur det å ena sidan söks asyl här och hävdas att man absolut inte kan återvända för då är man dödens och å andra sidan flygs hem till dessa länder som begärt skydd gentemot, så snart tillståndet är i hamn? Det gäller absolut inte alla, men uppenbarligen tillräckligt många bara från Irak för att det ska löna sig med sju flyg i veckan från lilla Sverige.

Så här skrev jag den 3 april 2009:

Dawit Isaak flydde – OBS! flydde – undan kriget mellan Etiopien och vad som blev Eritrea och kom till Sverige 1987. Det betyder att han ansåg sig ha flykting- eller skyddsskäl och rätt till en fristad. Sverige beviljade honom uppehållstillstånd (jag tror inte att han fick flyktingstatus, men vet inte med säkerhet).

Efter fem år, 1992, ansökte han om svenskt medborgarskap och återvände till det land som han bara några år tidigare ansåg sig ha starka skyddsskäl gentemot. Han hade behållit sitt eritreanska medborgarskap och flyttade till Asmara där han grundade tidningen Setit.

När det blev oroligt i landet återvände Dawit Isaak till Sverige 1998, men redan år 2000 återvände han till Eritrea. Valet att återvända till det land han hävdat asyl- eller skyddsskäl gentemot var helt och hållet hans eget frivilliga. Han var givetvis också medveten om att som eritreansk medborgare i Eritrea så är det som sådan han ses och behandlas, inte som svensk.

Allt är inte svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Det borde man ha insett när det gällde Mehdi Ghezali och det borde man inse när det gäller Dawit Isaak. Än en gång: behandlingen av Dawit Isaak är grym. Den måste man protestera mot, liksom mot behandlingen av hundratals andra i liknande situation.

Svenskarnas (journalister, riksdagsledamöter etc) agerande har dock troligen gjort ont värre. Men svenskarna känner sig goda och rättfärdiga som ”kämpar för en medmänniska i nöd” – visserligen utan vare sig kulturell eller diplomatisk kompetens och därmed till nackdel för den de så gärna vill hjälpa, men i alla fall. Dawit Isaak hade med stor sannolikhet varit ute och tillbaka i Sverige för länge sedan om inte ”de goda” lagt sig i, och det är mycket sorgligt att tänka på. Dessutom: när/om den här ohyggliga historien får ett slut så kanske barrikaderna töms på ”goda svenskar”på samma sätt som de tömts helt för Mehdí Ghezali.

Från texten Svensk beskäftighet och brist på ”kulturkompetens” har förstört för Dawit Isaak länkar jag till flera andra av mina bloggtexter om det här fallet.