En migga:
Asylrätt eller bättrelivsrätt?
Jag vill börja med att kort kommentera ett beslut från Migrationsdomstolen, mål nr UM 8185-13*. Det är offentligt och finns hos Göteborgs tingsrätt.
En man, tidigare barn/minderårig i en familj som under åren 2005-2009 vistats i Sverige, ges uppehållstillstånd år 2015. Vardagsmat, kan det tyckas. Ja, om inte personen i fråga vore en serbisk medborgare. Och om inte personen i fråga uppgett att han under sin vistelse i Sverige som minderårig spelade apatisk i syfte att lura till familjen ett uppehållstillstånd. Då blev det inget uppehållstillstånd på den grunden och familjen fick resa hem. Bara för att några år senare pröva lyckan igen, denna gång i Norge. Men även där fick familjen från det europeiska landet Serbien nobben. Familjen bestämde sig då helt sonika för att flytta över till Sverige; gränserna är ju som bekant öppna. Den tidigare barnet och numera vuxne mannen och hans familj valde att efter ca två och ett halvt års illegal vistelse i Sverige återigen ansöka om uppehållstillstånd.
Den numera vuxne mannen från Serbien åberopar en diffus blodsfejd i hemlandet, sin brytning med familjen som tvingade honom agera apatisk samt anknytning till Sverige som skäl för att han bör få uppehållstillstånd här. Och, hör och häpna, domstolen anser att under den tid pojken ”diagnosticerades med så kallat uppgivenhetssyndrom (ett antal år…) hann han gå i skolan och utveckla ett socialt nätverk”. På den grunden – och ”till skydd för sitt privatliv” (vad nu det kan betyda?) – ger den honom permanent uppehållstillstånd! (Migrationsverket har dock möjlighet att överklaga beslutet). Dessutom avslutas domen med en notis om att för övrigt har hela familjen fått uppehållstillstånd i landet!
Asylrätten står idag inte att känna igen. Den är degraderad till något helt annat än ”asyl” och ”skydd mot förföljelse m.m.”. Människor kommer helt enkelt till Sverige för att de vill ha ett bättre liv – kalla det inte för något annat. Många är beredda att gå ganska långt för att få tillträde till det svenska välfärdssystemet, till och med att spela/utveckla ett apatiskt tillstånd. Eller att betala väldigt mycket pengar för att ta sig till Sverige.
Följande ändringar ser jag som nödvändiga för att kraftigt minska missbruket av asylrätten:
• Inga permanenta tillstånd (gäller även ensamkommande s.k. barn) – annat än i särskilda fall och efter en avsevärd tid i landet och under vissa villkor.
• De som söker skydd bör i första hand göra det i grannländer, vilket också sker i de flesta fall. Resonemanget om att de blir en börda för de berörda länderna har inget med Sverige att göra. Att Turkiet, Libanon, Irak med flera länder får ta emot många syrier är inte konstigt med tanke på att de också spelar en aktiv roll i att underblåsa konflikten i Syrien. Dessutom, inget av dessa länder erbjuder permanenta uppehållstillstånd. I praktiken upplåter länderna delar av sin mark, med omfattande stöd från UNHCR (där Sverige är en av de största bidragsgivarna) och andra frivilligorganisationer. Eftersom varken Turkiet, Libanon, Jordanien, Egypten eller Irak med flera länder har tvingat någon syrier att lämna sina territorier, bör de ses som säkra länder.
• Statslösa (palestinier, bedooner, feili osv) är inte heller Sveriges ansvar. Om inte länder där de bor ger dem medborgarskap och om dessa länder vägrar dem återresor, så ska inte Sverige påta sig ett ansvar; det ter sig smått absurt. Idag kan en statslös person få uppehållstillstånd i Sverige för att hans ursprungsland vägrar ta tillbaka honom. Ett exempel: en statslös palestinier som i realiteten har ett permanent uppehållstillstånd förlorar det och rätten till återvändande om han lämnar Irak. Rimligt? Kanske. Kanske inte. Men så är landets regler och det känner invånarna till. Samma person kan bedömas sakna rätt till skydd i Sverige men kan ändå få uppehållstillstånd här eftersom Irak inte tar honom tillbaka. Rimligt? Knappast.
• Ta bort preskriptionstiden för avlägsnandebeslut (fyra år). Den saknar relevans eftersom det idag ges obegränsade möjligheter att åberopa nya omständigheter, så kallat verkställighetshinder (som i sig bör begränsas). Utlänningar som inte återvänder till sina hemländer, därmed trotsande Sveriges redan generösa regler, ska inte ges hopp om att ändå få stanna.
• En kraftig och reell reglering av arbetstillstånd. Det är inte rimligt att en 50-årig syrisk tandläkarsekreterare kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare för att dagen efter ansöka om asyl och samtidigt förklara att avsikten aldrig ens var att arbeta här. Dessutom, den som säger sig ha ett anställningsavtal ska visa att lönen är skälig, lägst 13.000 kronor i månaden enligt nu gällande regler, och enligt gängse lönebild inom den bransch där han eller hon ska arbeta. Men när resten av familjen ska ansöka om att få komma hit på anknytning till arbetstagaren, då ställs idag inga som helst krav på att arbetstagaren ska kunna försörja familjen! Krav på försörjning av anhöriga måste bli en realitet.
• Sluta skylla på EU gällande migranter som flyr över Medelhavet. Ingen har uppmanat dem att ta den farofyllda vägen; valet är deras. Fråga er själva: varför åker en eritrean till EU och Sverige och inte till de afrikanska länderna? Jo, därför att han inte är ute efter skydd utan efter förmånliga ekonomiska och sociala villkor. Dessa människor vill ha ett bättre liv och de vill ha det i Sverige.
Konsekvensen av den extremt generösa tillämpningen av utlänningslagen är att eritreaner och syrier överger sina redan beviljade uppehållstillstånd i t ex gulfstater och i andra länder (USA, Grekland, Italien m.fl.) för att ta sig till Sverige eftersom här ges permanent uppehållstillstånd med allt vad det innebär. Det räcker för eritreanen i vapenför ålder, som i en del fall aldrig satt sina fötter i hemlandet, att uppge att ”flykten” beror på den allmänna värnplikten för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige! Mongoler ansöker om asyl trots total avsaknad av skäl för det och endast i syfte att få tillgång till den svenska arbetsmarknaden. Antalet ensamkommande s.k. barn bara ökar och ökar eftersom sannolikheten för att beviljas permanent uppehållstillstånd är större än i något annat land; afghanska ensamkommande s.k. barn som är födda eller länge har bott i Iran eller Pakistan och inte i Afghanistan (många har alltså aldrig ens besökt landet…) kan, märkligt nog, i Sverige ges uppehållstillstånd efter prövning mot Afghanistan, som de alltså inte kommer ifrån!
Asylrätten är inte vad den var och vad den avsågs att vara. Vad vi idag sysslar med är bättrelivsrätt. Om vi i Sverige vill att det ska vara så, ja, då måste vi också kalla det så. Och vi måste även ändra i utlänningslagen så att den följs och inte som idag bryts mot på den myndighet som har att upprätthålla och efterleva den.
Och till slut en stilla reflektion: Hur kommer det sig att inte en enda berättelse om fusk eller missbruk från utlänningarnas sida hittar till mediernas redaktioner?
*Beslutet tas även upp här En migga: ”Så här kan det gå till i en migrationsdomstol i februari 2015.”
Kommentar: Att denna migga (och andra) orkar ta sig tid och vill använda energi till att skriva och kommentera, reflektera, informera – år ut och år in – är ett smärre under. Men det gör de. Deras berättelser ger ofta en helt annan bild av skeenden än svenska medier och politiker. Berättelserna är, bland annat av just den anledningen, viktiga. Om det inte var för dem skulle bilden av asylhanteringen vara nästan helt ensidig.
Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas igen: Tack till alla er miggor (och andra, som poliser och HVB-hemspersonal med flera) som oförtröttligt skriver och inte ens kan göra det i era egna namn utan att vara rädda för att stötas ut och rentav riskera era jobb. För att ni berättar som det är! Och stort tack till just den migga som skrev ovanstående viktiga text som givetvis inte alla behöver hålla med om, men som ger välbehövliga infallsvinklar och funderingar på den största och mest omvälvande frågan för Sveriges och folkets framtid: asylinvandringen.