I Yles morgonprogram aamutv den 20 mars 2012 diskuterades barn och barnomsorg. Jag använder i min text genomgående det begrepp som används i Finland – daghem (i Sverige kallas det ”förskola”). Rubriken till texten i anslutning till inslaget är:
Barn under två år är inte mogna för daghem.
Diskussion om det här viktiga ämnet förs nu på grund av att Centern i Finlands riksdag föreslagit att barnavårdsstödet för barn 0-3 år, ska kortas som en besparingsåtgärd.
För tidig daghemsvistelse kan lämna bestående men hos barn, säger professorn i psykologi vid Helsingfors universitet, Liisa Keltikangas-Järvinen. Särskilt förmågan att som vuxen hantera stress kan skadas. Keltikangas-Järvinen hänvisar till en ny hjärnundersökning som bekräftar att stresstålighetsförmågan utvecklas under de tre första, mycket viktiga och grundläggande, levnadsåren.
Tidigast vid två års ålder anser professorn att barn kan sättas på daghem:
Barnet behöver en så liten grupp barn omkring sig att dess verkliga sociala förmåga utvecklas, inte enbart ett aggressivt ”överlevande”. Optimalt innebär det en barngrupp på tre, fyra barn; absolut maximum sex barn.
Professor Keltikangas-Järvinen påpekar också att barn under två år inte klarar av att skapa goda sociala relationer i en stor grupp, de lär sig enbart att överleva. Att skära ner barnavårdsstödet handlar enligt henne om hela samhällets funktionalitet. Att minska stödet skulle med stor sannolikhet öka gruppstorlekarna på daghemmen:
Det skulle bli en mycket kortsiktig besparing. Med de lösningar vi väljer idag avgör vi hur innovativa, stabila och kreativa vuxna vi får i framtiden.
I Finland är endast cirka 42 procent av barnen i åldern 1-2 år på daghem. Också bland 3-5 åringarna uppvisar Finland en lägre andel barn på daghem än de övriga nordiska länderna: 73 procent i Finland jämfört med 95-97 procent i grannländerna. Uppgifterna är för 2008.
Jämfört med andra nordiska länder sköts finländska småbarn i exceptionellt hög grad hemma – oftast av mammorna. Omkring en tredjedel av mammorna i Finland väljer att vara hemma med sina barn med barnavårdsstöd (i Sverige används benämningen ”vårdnadsbidrag”) tills barnet är tre år gammalt. Detta trots att alla barn under skolåldern i Finland har lagstadgad rätt till dagvård.
Kan den här skillnaden – finländska barn är hemma i mycket större och längre omfattning än t.ex. i Sverige – ha betydelse också när det gäller de exceptionellt goda skolresultaten som eleverna i Finland uppvisar? Om man tar till sig professor Keltikangas-Järvinens hjärnundersökningar kring stresstålighet hos barn under tre år och tittar på de finländska barnen, som till mycket stor del (uppemot 60 procent) är hemma och inte på daghem, kan man då dra slutsatsen att hur de har det under sin tidigaste barndom också har att göra med deras bättre skolresultat och troligt större stresstålighet?
Läs även Kvinnofällan ligger i lönerna, inte i stödet (Hbl 13.3 2012), där Katarina Finnilä, psykologie doktor i Helsingfors, bland annat konstaterar:
Kvinnofällan ligger alltså inte i hemvårdsstödet (i vilket barnavårdsstödet ingår. Min anm), utan i lönerna. Den försvinner inte av att man skär i hemvårdsstödet, snarare förvärras den, då kanske vissa mammor väljer att vara hemma gratis eftersom pappa fortfarande inte kommer att ha råd att axla den rollen.
Slutligen kan man nog ifrågasätta hela filosofin att varken mamma eller pappa utan samhället ska sköta barnen.