PÅ DN Debatt den 10 juli skriver Jasenko Selimovic, FP, ett märkligt inlägg om ”svenskhet” under rubriken Livslång kärlek till sill och potatis är inte svenskhet. Notera, i ärlighetens namn, att rubriken inte sätts av skribenten utan av tidningens debattredaktör. Men den har förstås en grund i texten, och är inte bara gripen ur luften.
Låt mig först, innan jag kommenterar texten, konstatera, att jag inte vet något annat land där man så ofta och så mycket och så på längden och på tvären talar och skriver om och funderar över sin nationella identitet som i Sverige! I Finland har jag aldrig hört någon tala om vad ”finskhet” eller ”finlandssvenskhet” är på det sätt eller i den omfattning som man gör här. Där verkar folk mycket väl veta vad det är att vara finländare, finne, finlandssvensk och inte ha några som helst problem med sin nationella och språkliga identitet. Och jag har inte hört talas om att man i Norge eller Danmark (eller i några andra länder heller, för den delen) ständigt skulle grubbla över och problematisera frågan om vad ”norskhet” eller ”danskhet” är. Men i Sverige pågår detta prat och tjat om ”svenskhet” oavbrutet. Undrar om ”vanliga svenskar” begriper varför?
Jasenko Selimovic, som numera är statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag (FP), skriver på DN Debatt bland annat:
Vi behöver en diskussion om svensk identitet. Vad är det som förenar oss, vilket är samhällskittet?
———-
Genom att diskutera vad ett svenskt medborgarskap ska vara, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för ett samhälle kan vi definiera svenskheten på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare och människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis.
Det låter lite flummigt. Jag är ganska övertygad om att svenskarna – de ”vanliga” – vet hur det är att vara och känna sig svensk och vilka värderingar de har och vill ska utgöra grunden för deras samhälle. Alltså alla de miljoner svenskar som inte deltar i ständiga mer eller mindre onödiga mediedebatter; de som inte sitter i, och inte tittar på, nyhetssoffor i tv eller lyssnar på radioprogrammen Studio Ett och God morgon, världen i P1 som om det var gudsord som uttalades där; de som inte ständigt twittrar, bloggar och facebookar om allt och inget, utan som bara lever sina svenska liv i sitt svenska Sverige.
I andra länder, där det inte skrivs en massa floskliga debattartiklar om ”franskhet”, ”italienskhet”, ”tyskhet” etc, vet folk också vilka de är och vad det innebär att vara fransk, italiensk, tysk etc. Där handlar det om (liksom förmodligen i alla andra länder i världen utom i Sverige) att människor som av olika anledningar flyttar dit anpassar sig till landets kultur, traditioner, rättssystem, sätt att samverka och interagera med andra etc. I Finland används främst begreppet ”kotouttaa”, inte integrera. ”Kotouttaa” är ett varmt och välkomnande ord som tyvärr inte kan översättas till svenska för att det inte finns ett svenskt ord för det, men närmast kan det sägas betyda ”göra hemmastadd”. Och det är en mycket god intention att ”kotouttaa” – göra hemmastadda – utifrånkommande som vill leva i Finland, och aldrig någonsin påstå så befängda saker som höga politiker och andra gör i Sverige: att det inte finns något ”finskt”, att finländare inte har någon egen kultur och några egna traditioner etc. För det har vi i allra högsta grad. Och det har Sverige också, politiker och andra som påstår motsatsen ljuger.
Om man tror att invandrare i Sverige mår bra av att få höra att de kommit till ett land utan kultur, seder och traditioner, ett land där det inte krävs av dem att de ska lära sig språket och anpassa sig till rådande samhällssystem, så är man helt fel ute. Många av mina asylsökande klienter har efterfrågat och önskat fler och starkare krav från Sveriges sida på att de ska lära sig svenska, gärna med ett språktest som visar svart på vitt vad de kan. Många har sagt att utan krav och utan att de behöver anstränga sig eller visa upp några resultat så känns det som att svenskarna struntar i dem, inte räknar med dem. Att de bara ska sitta av tiden på dåliga svenskkurser där lärarna inte sällan är invandrare som inte själva behärskar svenska språket och därmed definitivt inte heller kan lära ut det. ”De (svenskarna, min anm.) vill att vi ska sitta passiva i förorter och ta emot deras bidrag”, sa en medelålders, helt desillusionerad irakier till mig. ”Och vi får inte lära oss något om hur Sverige fungerar och vad vi ska anpassa oss till – hur ska vi kunna klara oss när ingen talar om hur det fungerar, när ingen på riktigt förväntar sig något av oss? Vad är det som de vill att vi ska integrera oss till egentligen?”
Vidare skriver Jasenko Selimovic:
Vi vet också att känslan av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena spelar stor roll. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier.
Men Herre Du Milde, det är ju Sverige (den svenska regeringen, den svenska riksdagen, det svenska rättssystemet, det svenska samhället) som ska se till att brandkår och polis fungerar! Regeringen, där också Selimovic är en viktig del, ska inte gnälla över ”osäkerhet och brottslighet i utanförskapsområden” utan se till att folk lär sig vad som krävs och förväntas av dem och att brott alltid polisanmäls och att varenda människa som beter sig som svin mot räddningsfordon och deras förare lagförs och bestraffas enligt gällande lag. Det är regeringens och riksdagens fel, ingen annans, att rättsstaten inte fungerar och vad detta ”fungerar som katalysator” för eller inte är irrelevant.
Selimovic skriver också:
Vid det senaste valet var andelen personer som röstade på SD i utsatta områden nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till extremt nationalistiska partier.
Samtidigt vet vi att fördomar om och rädsla inför islam också spelar en viktig roll för dessa väljare.
Vad menar han? Vilka var de människor ”i utsatta områden” (pk-omskrivning för invandrartäta områden) som i dubbelt så stor utsträckning som i andra delar av landet röstade på SD? Varför får man inte veta det och varför får man inte heller veta varför dessa människor i ”utsatta områden” röstade på SD? Och vad menar Selimovic med:
Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till extremt nationalistiska partier.
Vilka är det som ska ta vilkas rädsla på allvar? Här är en massa obegripligt snömos, förpackat i meningar som innehåller alla de ”rätta” orden som, när man funderar över vad som menas, ter sig obegripliga. Och vilka är de ”vi” som ”vet” att ”fördomar om och rädsla inför islam också spelar en viktig roll för dessa väljare”? Och ytterligare en undran: Hur är det med dem som grundar sin rädsla för islam på gedigna kunskaper, alltså inte på fördomar? Är det, enligt FP, fel på dem? Är de kanske rentav främlingsfientliga, rasistiska, omänskliga?
Selimovic skriver också:
Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den.
Selimovic verkar anse att det är han / ministern / regeringen / ”överheten” som ska definiera svenskhet. Vanliga svenskars egen svenskhet duger inte, det sa skapas en ny, ”inkluderande” dylik och det ska alltså göras uppifrån ch pådyvlas folket. Jag tror inte att det kommer att lyckas.