Jag har skrivit här på bloggen tidigare om ifall svensk rättshjälp borde eller inte borde utgå till personer med dubbla medborgarskap som blir utsatta för brott i sina hemländer av medborgare i det landet och när rättegången hålls i det landet. Jag tycker inte det. Jag tycker precis som Nuri Kino: att hjälpa ska inte alltid handla om pengar, men att det alltför ofta tycks göra det. Både en kyrka som ville skänka sin kollekt och föreningen Glöm inte Pela och Fadime – var ju i fallet med den unga turkiska kvinnan med dubbelt medborgarskap som blev skjuten – beredda att samla in pengar vilket var glädjande! Då kanske advokaten också kunde hjälpa till genom att ställa upp till ett lägre arvode än vanligt.
Nu har handläggaren på Rättshjälpsmyndigheten plötsligt ändrat sig (under trycket från medier och andra?) och beslutat att bevilja rättshjälp. Men han vill inte ta ansvaret ensam, så han har sänt sitt beslut till JK för granskning för att på det sättet lägga det slutliga ansvaret där. Lite märkligt nog verkar JK redan, innan han ens har sett handlingarna, ha sin uppfattning ganska klar eftersom han till Dagens Nyheter säger:
"Utifrån vad jag vet nu kommer vi knappast att överklaga."
För den enskilda personen, den unga kvinnan som blev skjuten och som är skyldig UD (=staten) över 50.000 kronor och har lånat 30.000 kronor till blodplasma på sjukhuset i det forna hemlandet etc, är det naturligtvis bra att få rättshjälp av svenska staten. Och för den advokat som företräder henne – 100 timmars avokathjälp som det talades om är mycket pengar, 250.000 kronor eller mer om man ska räkna efter ganska vanliga advokatarvoden i dag. Men vilka följder och verkningar får ett sådant här praxisbildande beslut för Sverige med tiotusentals invånare (kanske hundratusentals?) som frivilligt valt att ha dubbelt medborgarskap, det har jag undrat över redan i tidigare inlägg här på bloggen.
Läs mina inlägg på bloggen här (11 november) och här (15 november) samt Nuri Kinos inlägg Att hjälpa är inte att tjäna pengar här, på hans blogg.