En migga berättar om den kaotiska perioden september 2015 – januari 2016 och därefter. Här kan man läsa del 1. Del 3 kommer snart.
Del 2: Det kom 163.000 asylsökande förra året.
Vi har nu en konstant ström av asylsökande i receptionen som frågar efter sina beslut och många frågar varför de inte fått träffa sin handläggare efter att de varit här i ett år. Vi svarar dem alla likadant: ”Det är bara att vänta, vi kan inte göra något”.
Vi ser idag också en otroligt stor belastning på kommunen, som kämpar med alla dessa ansökningar om skolgång och dagis. Och vi på Migrationsverket har minst tre stycken varje dag i receptionen som frågar om varför deras barn inte kommit in på dagis. Jag brukar lugnt förklara att det är så det fungerar i Sverige och att det var likadant för oss och för våra barn när de skulle börja på dagis.
Våra assistenter bokar resor till de sökande som fått uppehållstillstånd och som får kommunplaceringar. Men de tycker att det är hemskt att bli skickade till Stockholm till en lya på 9 kvadratmeter utan egen toalett. Jag kan ju till viss del förstå dem, men samtidigt är det vad Sverige har att erbjuda. ”Alternativet är att ni åker hem om det inte duger”, känner vi faktiskt för att säga ibland.
Bussbolaget i vår kommun har klagat på att det inte finns plats för de asylsökande på bussarna på grund av de många turisterna under sommaren. Vi handläggare har också ett helvete med alla ansökningar som kommer in om ”särskilt bidrag”, som det så fint heter. De sökande chansar och ansöker om pengar till allt mellan himmel och jord: glasögon, sommarkläder, ambulansturer med mera. Vi avslår alla chansningar som inte ryms inom just begreppet ”särskilt bidrag”. Men det är mycket tidskrävande.
Kommentar: Tack till miggan som berättar!