En migga kommenterar att ersättningen till kommunerna för ”ensamkommande barn och unga”, som med tvång skickas till dem, sänks kraftigt:
Jag har semester men läser en promemoria från regeringen daterad 2016-06-21 om Ett nytt ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga. Staten vill sänka sitt ekonomiska ansvarstagande för denna stora grupp asylsökande från 1.900 kronor till 1.350 kronor per dygn och person. Det kommer att innebära en smäll för kommunerna, vi snackar om en sänkning med nästan 30 procent, samtidigt som Migrationsverket drivit igenom att de kan sända dessa ”barn” till kommuner utan någon som helst form av överenskommelse.
Man tvingar helt enkelt först kommunerna att ta emot dessa unga med orden ”vi måste alla dela på ansvaret, men staten står för fiolerna” och sedan, ett halvår senare sänker man ersättningsnivåerna till långt under det billigaste dygnspriset som åtminstone jag har hört talas om för HVB!
Regeringen pratar om att en sänkning av ersättningen ska ”ge kommunerna incitament att hitta billigare platser”. Men det är ju fullt överallt! Förra årets våg av ensamkommande under sensommaren, hösten och vintern har ju fyllt upp varenda upptänklig plats och dessutom så ploppade det ju upp en hel del oseriösa aktörer i HVB-svängen, aktörer som såg sin chans att med höjda priser tjäna ännu mer.
Jag har god kontakt med två seriösa aktörer som tar 1.630 kronor resp 1.700 kronor per person och dygn för sina platser. Andra bra och seriösa HVB-anordnare fakturerar 1.900 kronor per dygn för sina platser och jag misstänker att de inte kan och till stor del inte heller vill sänka sina priser med 30 procent. Vem vill väl det? Vem kan det?
Kostnadsskillnaden mellan 1.900 kronor och 1.350 kronor, alltså 550 kronor/dygn och person, kommer därmed alltså att hamna på kommunens skattebetalare. Ett så kallat ”ensamkommande barn” kan, om priset kvarstår, alltså kosta kommunens skattebetalare 201.000 kronor extra per år och vi vet ju alla att det inte rör sig om en ungdom utan om det rör sig om, som till exempel i min kommuns fall, cirka 100. Alltså bara i min kommuns fall rör det sig om en merkostnad på 20 miljoner kronor som ska tas från socialförvaltningens ordinarie budget…
Lycka till med att få herr och fru Skattebetalare att bli mer positiva till asylinvandringen, asylinvandrarna och regeringen!
Reflektion: Om kommuner med många ”ensamkommande” inte höjer skatterna rejält för kommunens arbetande invånare, vilka är det då som inte får de sociala tjänster, den sociala välfärd som de har betalat för just genom sina skatter i alla år? Alltså när 20 miljoner kronor tas ur budgeten och läggs på asylsökande som säger sig vara skyddsbehövande barn men som ingen ens vet om de har något skyddsbehov eller ens är barn, i en kommun med 100 sådana asylsökande?
Har dessa svindlande summor gått upp för kommuner med asylsökande minderåriga placerade hos sig? Eller står de med häpnadens finger i förvåningens mun, oförberedda? Går de som får till slaktbänken eller sätter de sig till motvärn och protesterar? Hävdar de sin kommunala självbestämmanderätt och vägrar låta en myndighet tvångsplacera okända, ytterst kostsamma personer i deras kommuner?
Enligt Migrationsverkets statistik per den 1 juni finns 31.290 (varav, förresten, 21.883 är afghaner från Afghanistan och Iran, där det inte pågår några krig…) i deras mottagningssystem – en del familjehemsplacerade, de flesta (såvitt jag vet) på HVB. Räknar man ut merkostnaderna som enskilda kommuner nu ska tvingas stå för – 550 kronor per dygn och individ som bor i HVB, så kan var och en med en miniräknare med plats för riktigt, riktigt många siffror, räkna ut vad det blir.
Betänk då att dessa summor inte kommer att kunna trollas fram ur en kappsäck full med gullpengar utan att pengarna kommer att behöva ska tas ut av kommuninvånarna i form av kraftigt höjda skatter. Som då själva samtidigt obönhörligt också blir utan många av de sociala förmåner och tjänster de i alla år betalat (och betalar) för eftersom pengarna måste användas för personer som man inte vet vilka de är, hur gamla de är och varför de är här.
Vad säger svenskarna när det nu äntligen måste gå upp också för ”vanligt folk” vilket vansinne deras så kallade regering, riksdag och andra aktörer har försatt dem i?
Av någon anledning kommer jag att tänka på detta, som jag skrev den 15 december 2007 i en text med rubriken Det var en gång…
Astrid Lindgrens Sagan om Pomperipossa i Monismanien som publicerades i Expressen den 10 mars 1976! Det berättas att det en marsmorgon år 1976 ringde på chefredaktören Bo Strömstedts telefon i hans rum på Expressen i Stockholm:
”Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat.
Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar
102 procent i skatt. Vill du trycka den?”
”Ja, tack”, svarade Strömstedt.
Astrid Lindgren skrev i sagans form om hur hon själv och
andra egenföretagare tvingades betala 102 procent i skatt.
Hon skrev om hur Pomperipossa som bodde i ett rike
långt borta satt och skrev böcker för barn, men trots att
hon jobbade och slet så fick hon bara 5 000 kronor om året
kvar att leva på. Vilket rabalder det blev när verkligheten
förklarades i sagotermer!
Astrid Lindgrens sannsaga blev ett viktigt inlägg i debatten
om höga marginalskatter och var en bidragande orsak till att
socialdemokraterna förlorade makten i riksdagsvalet 1976,
för första gången på 40 år.
Att sagoskrivande människor kan medverka till stora
förändringar är Astrid Lindgren ett lysande exempel på.
Kanske borde miggorna och jag också börja skriva sagor?