Jag vet knappt var jag ska börja. För det har varit minst åtta år, kanske uppåt tio, av rapportering här på bloggen om det haveri som de uteblivna åldersbedömningarna av asylsökande som säger sig vara under 18 år, utgjort. Och först idag, den 8 juni 2016, hör vi ett försök, ett äkta och gott försök, att ta upp frågan på ett allsidigare sätt än någonsin tidigare i Sveriges Radio. All heder åt de reportrar som lyckats med detta i de lätt dimhöljda korridorerna på Gärdet!
Klicka på bildrutan för att lyssna på inslaget och läsa texten.
I texten som publicerats i samband med inslaget ovan, sägs bland annat:
Huvudregeln är att Migrationsverket ska godta den ålder som den asylsökande uppger vid första mötet med en handläggare.
Det går inte ihop med vad lagen kräver och vad Migrationsöverdomstolen slagit fast i sin dom UM 2437-13 daterad den 11 februari 2014:
Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant.
Det ter sig som om Migrationsverket anser sig stå över lagar och domar…
Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik säger i en intervju:
Det är oerhört allvarligt. Vi har haft ett system här som har tagit emot många människor som behöver skydd. Ibland så har du exakt samma skyddsbehov oavsett om du är 18 eller 19 år. För allmänhetens förtroende så är det viktigt att vi upprätthåller det här asylsystemet.
Vad är det han tycker är ”allvarligt”? Och varför blandar han in att någon kan ha ”exakt samma skyddsbehov oavsett om han är 18 eller 19 år”, det har ingenting alls att göra med asylprocessen och vad utlänningslagen stadgar. Och på vilket sätt menar han att han 1) skapar förtroende hos allmänheten och 2) vilket är ”det här asylsystemet” som det är ”viktigt att vi upprätthåller”? Det han säger har ju har varken huvud eller fötter, som min salig morfar brukade säga när någon svamlade.
Här finns alla mina texter (hundratals!) på bloggen som innehåller ordet ”ensamkommande”. Alla handlar inte om åldersbedömning eller åldersbestämning (båda orden används). En del gör det, men samtliga handlar om dem som är – eller säger sig vara – ensamkommande minderåriga asylsökande.
Här är de texter jag skrivit i ämnet på Svenska Dagbladets ledarsida:
• Hur många ensamkommande barn är vuxna? – 5 oktober 2014
• Sverige ligger efter med ålderstester – 7 januari 2016
• Hur kan säkerheten på HVB öka? – 11 februari 2016
• Migrationsverket bör följa lagen – 26 maj 2016
Och här är några få av de hundratals texterna här på bloggen, med korta utdrag ur varje:
• ”Som läkare erbjuder jag gärna mina tjänster för att åldersbedöma ensamkommande flyktingbarn.” – 30 mars 2016. I texten finns länkar till tio texter från april 2012 till mars 2015. Ur texten:
Den 29 mars skrev Nenad Zeba, specialist i ortopedi och handkirurgi, en artikel på Dagens Samhälle. Att han, som specialist i ortopedi och handkirurgi, vill ge min syn på saken.
————
Nenad Zeba berättar i sin text om hur han skrivit både till Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer och till ansvarig minister Morgan Johansson och citerar i sin artikel deras till så gott som intet förpliktigande svar.
• Sverige: Den oändliga historien om åldersbedömning av ensamkommande asylsökande som säger sig vara minderåriga. – 12 maj 2016. Här berättar jag att:
Leif Kullman, övertandläkare, PhD, specialist i oral radiologi, Tandläkarhögskolan, Karolinska institutet
Karl-Johan Kärrström, specialistläkare i allmänmedicin, Mariestad
Nenad Zeba, specialistläkare i ortopedi och handkirurgi, Göteborg
är de tandläkare/läkare som skrivit debattartikeln Rapport om medicinsk åldersbestämning »ett hafsjobb« i Läkartidningen den 12 maj.
• Om den evighetslånga följetongen: ”Åldersbedömning av ensamkommande asylsökande som säger sig vara minderåriga men inte styrker sin ålder och det finns misstankar om att de kan vara över 18 år”. – 26 maj 2016. Ur texten, i vilken det också finns länkar till några andra texter:
Under två år sökte i Sverige 42.148 unga pojkar och män asyl och uppgav att de var både ensamkommande och minderåriga. 40 procent av alla påstått och faktiskt minderåriga som sökte asyl i hela EU 2015 tog sig till Sverige. Det finns alltså numera, när det helt enkelt inte längre går att hålla tyst om det, otaliga vittnesmål om problem med vuxna asylsökande män på boenden och i skolor. Inte bara problem utan konkreta berättelser om utnyttjande, trakasserier, översitteri och sexuella övergrepp mot yngre.
Att Sverige – och Socialstyrelsen med sitt fagra tal om ”etik” och ”beaktande av barnperspektivet” – låter detta fortgå år efter år efter år är en skam och dessutom följs inte utlänningslagen som det också slås fast i en dom från Migrationsöverdomstolen (UM 2437/13, 2014-02-11):
Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan göra sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.
Efter viss övertalning i höstas gick jag med på att prata med en av reportrarna från Sveriges Radio. Jag var både ovillig och misstänksam och det kändes inte bekvämt eftersom jag i åratal medvetet hållit mig borta från journalister i all svenska medier (utom vad gäller texter jag själv skrivit). Men eftersom jag så småningom kände mig (nästan) övertygad om att det skulle bli ett seriöst och sanningssökande program och jag själv trodde – ville tro – att det skulle bli utan de gängse politiskt korrekta förtecknen som alltför ofta i mitt tycke kännetecknar Public Service-journalistiken, så träffade jag en av reportrarna i egenskap av någon som varit engagerad i asyl- och migrationsfrågor i 20 år och skrivit ett oräkneligt antal texter på området. Då hade jag också gjort klart att jag absolut inte ville medverka i programmet genom en intervju eller ett uttalande.
Det blev ett mycket bra möte med en respektfull och genuint intresserad person som verkligen ville veta, ville lära sig, ville göra ett program som var så öppet och rakt och sanningsenligt som möjligt. Som inte ville mörka obehagliga sanningar och inte på något sätt heller överdriva åt något håll. Allt detta var en förutsättning för att jag ens skulle vilja prata med personen och dela med mig av mina kunskaper och kontakter, och det uppfylldes.
Jag har inte hört hela programmet än, men hoppas att teamet har fått göra just det de ville: ett rakt, sanningsenligt, upplysande, icke mörkläggande program om ett mycket stort och kostsamt problem som Sverige är ensamt i Norden (troligen i hela EU) om att inte ha bemästrat. Ett enormt problem på många olika plan och som allmänheten har all rätt att få information om. Det är ju faktiskt också allmänheten som via sina skatter bekostar det hela.
Jag tackar återigen, som så många gånger förr, ”mina miggor”. Utan dem skulle alla de berättelser inifrån Migrationsverket som de bidragit med genom åren aldrig ha kommit ut. För de har inte litat på journalister och inte velat prata med dem. Nu har äntligen, efter ett decennium, några miggor vågat/velat prata också med några journalister (inte bara med mig) och jag hoppas innerligt att det ska leda till en större öppenhet och mer korrekt rapportering på det havererade migrationsområdet. Och större förståelse för miggornas oerhört svar och ofta mycket utsatta position.
En undran till slut: Var är Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson? När och var sågs och hördes han av senast? Det sista jag hittar när jag googlar på hans namn under ”Nyheter” är från den 12 oktober 2015: Sluta leka politiker, Anders Danielsson. Kan någon migga vänligen höra av sig och skingra oklarheterna kring den högste ansvarige för Migrationsverket?