Det kom ett mejl som började så här:
Jag läser din blogg varje dag med stort intresse och glädje över att någon vågar och kan yppa sanningen. Ingen annanstans förekommer en sådan saklig redovisning av fakta från olika källor, utan att förfalla till främlingsfientlighet. Samtidigt är det beklämmande att fakta inte kan framföras, diskuteras och hanteras politiskt utan att den som gör det döms ut, föraktas, förtalas och fryses ut. Sverige är inget samhälle där oönskade fakta kan framföras öppet.
Mejlet kom från en familjehemsförälder för påstått och faktiskt minderåriga asylsökande som berättar en skakande, men för många välkänd historia, nedan. För att personens text ska kunna publiceras har personen ställt som absolut krav att få vara anonym. Dock har personen skrivit i eget namn till mig, så att jag vet vem personen är. Jag kommer givetvis att respektera personens önskan. Här är familjehemsförälderns berättelse:
Samtliga har berättat i princip samma historia om varför de kom till Sverige: en väpnad attack genomfördes mot deras by eller hem i Afghanistan, familjen skingrades och ingen vet vart de andra tog vägen. En snäll kompis eller avlägsen släkting till den döda fadern eller familjen hjälpte dem, tog dem till Iran och betalade resan till Sverige. Historien om vilken resa de har gjort, vad som hände på resan lyder alltid:
att de plötsligt befann sig i Sverige, att fadern är död, att de inte har någon kontakt med varken mamma, syskon eller andra släktingar, att de inte vet när de är födda men att mamma någon gång råkade säga till dem att de var 14 år, att de aldrig har gått i skolan och att de kommer från en viss del av Afghanistan där väpnad konflikt råder.
Givetvis finns inga ID-handlingar eller pass. Inte heller telefonnummer eller adress till mamma, mobilen tappades alltid i vattnet mellan Turkiet och Grekland eller liknande. Inte någon har kommit ihåg några telefonnummer. De dyker alltid upp i samband med att de erhåller PUT och någon snäll kompis eller landsman plötsligt hittar och ger dem numret hem till mamma.
Själva biljetten till Sverige kan kosta olika mycket men det verkar som om runt 50.000-100.000 kr är vanligt. De som verkligen är yngre (under 18 år) kommer sällan ensamma, de har oftast en äldre följeslagare med sig, antingen en släkting, vän till familjen eller förälder. Dessa brukar dyka upp efter PUT, företrädesvis i någon annan svensk stad. Ofta har familjen lånat hela eller delar av summan i olika omgångar och de måste givetvis återbetalas.
PUT-processen går idag rasande snabbt. Migrationsverket hinner inte göra de kontroller de borde göra. Samtliga har fått PUT, klass G och samtliga har varit mycket missnöjda med den klassningen. Den innebär att de inte har flyktingstatus, inte anses skyddsbehövande, utan har fått stanna på grund av särskilt ömmande skäl, det vill säga såsom varande minderåriga utan att kunna återföras till sina föräldrar eller andra släktingar. Några seriösa försök att hitta anhöriga och arbeta för en återförening i boendelandet har inte gjorts, varken av Migrationsverket eller socialtjänsten. Klassningen innebär också svårigheter att få svenskt främlingspass, ta hit sina anhöriga med mera.
I samtliga fall har kontakt med mamma etablerats några dagar efter att de fått sitt PUT, i ett fall samma dag! Mamma bor i samtliga fall i Iran, tillsammans med syskonen och där har de oftast bott sedan det ensamkommande asylbarnet varit ett par år gammalt. I vissa fall har de fötts i Iran. Direkt efter PUT börjar den unge, med hjälp av sin gode man alternativt särskilt förordnade vårdnadshavare, vidta åtgärder för att få hit sin familj, mer eller mindre framgångsrikt.
I samtliga fall har en ålder uppgetts och fastställts av Migrationsverket, som inte stämmer med den verkliga åldern. Normalt har skillnaden mellan uppgiven och verklig ålder legat mellan 5 och 8 år. Alla har uppgett sin ålder till 14 år. Verklig ålder har legat mellan 19 och 22. När man bor så tätt inpå en människa en längre tid, så märker man ganska tydligt inom vilket åldersspann hann befinner sig. Det kan göra tillvaron mycket problematisk. Både i hemmet, i skolan och i alla övriga situationer, till exempel i den vardagliga fostran.
Såsom varande minderårig får den unge först en god man, advokat, företrädare för den frånvarande vårdnadshavaren, boende anpassat efter sin uppgivna ålder och liknande förmåner samt prövas av Migrationsverket som minderåriga när det gäller PUT och får, efter att de mycket snabbt fått PUT, en särskilt förordnad vårdnadshavare. Skulle den unge ha uppgett sin rätta ålder finns inte dessa förmåner, den unge skulle utredas som vuxen och ha mindre chanser att få PUT. Såvitt jag förstår finns också en regel när det gäller allvarligare brott begångna i Sverige och som gör att åldersgränsen 15 år är viktig. Har de kommit till Sverige innan de fyllt 15 år, så slipper de utvisning efter ett eventuellt fängelsestraff. Därför är 14 år en magisk ålder, som de alla tycks känna väl till.
Det finns ganska stora skillnader mellan den svenska och den afghanska kulturen. Bland annat synen på ärlighet, respekt för tider, respekt för andras och egna ägodelar, kvinnosynen som egentligen förtjänar ett eget kapitel, hur barn uppfostras, förmågan att kunna ta en diskussion om ett oönskat beteende och att respektera gränser för hur man får lov att bete sig. Där skiljer sig måttstockarna rejält, oavsett om det handlar om tonåringar eller unga män. Det är också så att de unga tipsar varandra om olika tillvägagångssätt för att få som de vill, till exempel om de vill byta boende. Hot om självmord är det vanligaste.
I en svensk familj är det svårt att dölja hur gammal man är eller leva precis som man vill och är van vid. Då uppstår konflikter. Vanligt är också att de unga söker stöd för sin uppfattning om hur de vill ha det bland annat i skolan, sjukvården eller andra instanser. De hittar oftast lyssnande öron hos vuxna som tycker synd om ”barnen” för att de har det så illa där de bor. När beteendet belönas, så uppstår vinster för den unge, vilket givetvis förstärker beteendet och den unges uppfattning om att det lönar sig. Och som därmed sprider sig i vänkretsarna.
Att skicka hem pengar till familjen från Sverige är ett krav. Det innebär ändlösa diskussioner om storleken på de pengar de erhåller av mig och vad de ska räcka till. Mammorna är utan undantag svårt sjuka i hjärtsjukdomar eller andra allvarliga sjukdomar som kräver dyr läkarvård och medicin, syskonen lider av alla möjliga åkommor och så vidare. Någon har själv berättat att mamman ställer krav på att ”14-åringen” omedelbart ska sluta skolan och börja arbeta för att kunna skicka hem mer pengar.
Alla ungdomar utan undantag är väl insatta i vad de kan kräva och de kräver det också. Och mer därtill. Överenskommelser om storleken på månadspengen och vad den ska räcka till hålls aldrig och det är ständigt stora konflikter om ungdomarnas pengar. De vill omgående ha dator, iPhone, gymkort, märkeskläder, dyra parfymer, nya möbler, fordon, körkort och så vidare. Självklart ska familjehemmet eller någon annan betala, för de måste ju skicka alla sina pengar hem till sin sjuka mamma. Det är en ständig källa till diskussioner och det tar aldrig slut. Alla beslut som går emot den unge mottas med irritation, aggressivitet, hot om självmord eller andra uttryck för desperation när den unge inte får sin vilja igenom. Ofta demonstrerar den unge sitt missnöje efter ett negativt beslut om mer pengar genom att smutsa ner, ha sönder saker, inte spola efter sig på toaletten, strunta i alla gemensamma trivselregler, skrika högt, spela hög musik nattetid och så vidare. Allt med hänvisning till att ”jag mår så dåligt så jag måste ha mer pengar”.
Ovanstående beskrivning är mina egna erfarenheter av ett antal ensamkommande ”flyktingbarn” som bott i mitt hem under ett antal år och ska inte ses som typiskt för hela gruppen. De är fortfarande människor och individer. Självklart har det funnits – och finns – ljusa stunder och de unga är ofta ambitiösa, vill lära sig svenska snabbt och utbilda sig. Det är positivt och det är den utvecklingen jag stödjer i mitt uppdrag. Mitt arvode enligt SKL:s riktlinjer kan kanske ses som högt men varken omkostnadsersättning eller övrigt arvode har, i något enda fall, täckt vad den unge verkligen har kostat och kostar, både i pengar och tid.
Man får inte heller glömma att det torde anses som oerhört billigt för kommunerna att ha de unga i familjehem, i stället för i särskilda boenden tillsammans med andra ensamkommande ”flyktingbarn” och med en dygnskostnad på flera tusen kronor. Dessutom får de i familjehem något som de inte får i andra boendeformer: en verklig och direkt inblick i hur Sverige fungerar på familjenivå, kunskap om de oskrivna regler som faktiskt gäller och vad man förväntas kunna för att leva ett bra liv i Sverige.
Kommentar: Vakna, svenska politiskt ansvariga, VAKNA! Det är ni skyldiga dem vilkas förtroende ni söker vart fjärde år! Det här måste helt enkelt få ett slut och asylprocessen måste skärpas så att vi alla kan känna respekt och tilltro till den. Så att de, som verkligen behöver skydd i Sverige, får det och kan tas emot på bästa tänkbara sätt, bland annat för att inte hundratals miljoner, kanske miljarder kronor om året går till asylbedragare – såväl faktiskt som påstått minderåriga och vuxna från alla möjliga länder.