På DN Debatt den 4 augusti 2009 skriver Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, Svenska Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och barnombudsmannen Fredrik Malmberg. under rubriken ”Situationen ohållbar för ensamma asylsökande barn”. Frågan tas också upp i Studio Ett den 4 augusti.
Med tanke på vad flera miggor berättar (se nedan), undrar man om generaldirektören och miggorna jobbar på samma ställe och upplever samma saker. Visserligen är ingenting enbart svart eller enbart vitt, men det som miggorna berättar i flera inlägg är att en majoritet av de ensamkommande unga 1) sällan har egna asylskäl, 2) inte alltid är så unga som de säger sig vara, 3) inte alltid kommer från det land de säger sig komma från och alltså inte är de som de säger sig vara samt 4) inte heller alltid talar sanning om sina döda eller försvunna släktingar (eftersom många återfinns eller återuppstår snabbt efter att den unge har fått permanent uppehållstillstånd, PUT).
Ska vi ha skygglappar och spela teater? Ska vi bevilja PUT åt unga människor som skickats hit som ”ankare” för att resten av familjen också ska kunna komma till Sverige och därmed få försörjning i Sverige? Ska vi fokusera på att kommuner ska ta emot unga killar som ibland är ganska svåra att handskas med (läs här och här, bland annat) och som bara snabbt vill få det som de är hitskickade för: PUT? Eller ska vi fokusera på att avvisa dem som inte har asylskäl (vilket lagen säger) och – om de är över 18 år – sända dem till hemlandet direkt? Och och om de är under 18 år, ska svenska myndigheter då vända sig till de ungas respektive ambassader och be om hjälp att hitta föräldrar och andra släktingar så att barnen kan återförenas med dem – i hemlandet?
Generaldirektören ser det hela på ett sätt, många anställda och andra med insyn ser det på ett annat sätt.
För att få en balans i rapporteringen och beskrivningen av läget för ensamkommande unga pojkar / män som utgör en majoritet av dem som i debattartikeln kallas ”ensamkommande barn” och ofta är 16, 17, 18 år men inte sällan betydigt äldre, kan också följande texter vara viktiga att läsa:
Om asylsökande “ensamkommande barn” – 4 mars 2008
Unga utan skyddsskäl gömmer sig när de får avslag på sina asylansökningar – 17 juni 2009
“Det här med Migrationsverkets barnhantering är rena tramset.” – 30 juni 2009
Vidare om Migrationsverkets barnhantering – 3 juli 2009
Svar om ensamkommande unga från Migrationsverkets rättsenhet – 10 juli 2009
“Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta över Migrationsverkets barnhantering” – 4 juli 2009
En fjärde migga om Migrationsverkets hantering av ensamkommande ungdomar – 6 juli 2009
En fråga till. Och ett troligt svar. Och en kommentar. – 10 juli 2009
Jag borde inte behöva säga det, men vis av skadan och van vid att en del – medvetet eller omedvetet – förvränger det jag skriver, påpekar jag att det helt säkert finns en liten minoritet som faktiskt är ”ensamkommande barn med egna asylskäl” och som någon har bekostat resan för, hela vägen till Sverige. Men att den gruppen som faktiskt har rätt till uppehållstillstånd enligt utlänningslagen skulle vara stor är helt uteslutet, enligt de miggor som hört av sig.
Här finns Migrationsverkets statistik över asylsökande till Sverige år 2008. 1.510 var s.k. ensamkommande barn.
Till slut: Ingenstans berättas hur alla dessa tusentals unga, särskilt de som ofta säger sig vara föräldralösa och släktlösa och mycket fattiga och traumatiserade, har kunnat ta sig ända till Sverige. Det skulle vara intressant att veta. Få svenskar kan skrapa ihop 100.000 – 200.000 kronor för en resa till ett annat land, allra minst om de är under 18 år och utan föräldrar och släkt. Summan är stor för en svensk; för en ensam afghansk eller somalisk pojke kunde man tro att det är nästintill en omöjlighet. Migrationsverket bör kunna svara på detta, de måste ju noggrant gå igenom de unga asylsökandes bakgrund och resväg etc. Jag ska fråga Migrationsverket!