Svenskt Näringsliv har de senaste dagarna publicerat sagoannonser i de stora dagstidningarna. Läs sagorna här:
Sagan om företagaren som inte ville tjäna pengar
Sagan om flickan som inte ville fick chansen
Sagan om gumman som handlade för lite
Var och en som vill kan läsa sagorna och tycka vad de vill om dem. En del känner igen sig och håller med, andra har helt andra åsikter. Oavsett vad man tycker om sagornas innehåll så kan man konstatera att idén att berätta om allvarliga saker i sagoform är mycket bra. Själv skrev jag för ett drygt tiotal år sedan Sagan om Bror Duktig och de andra grisarna i Folkstian, som bland annat publicerades i någon inte alltför stor tidning, vilken minns jag inte längre. Sagoformen är ett mycket lämpligt format för den som vill berätta något så att människor kanske tar till sig på ett annat sätt än om man bara berättar det rakt upp och ner. På DN Kultur skriver Malin Ullgren, inspirerad av eller som en reaktion på Svenskt Näringslivs sagor, en egen saga – Sagan om gubben med råbiff i skägget.
Tänk på Astrid Lindgrens Sagan om Pomperipossa i Monimanien som publicerades i Expressen den 10 mars 1976! Det berättas att det en marsmorgon år 1976 ringde på chefredaktören Bo Strömstedts telefon i hans rum på Expressen i Stockholm:
”Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat. Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar 102 procent i skatt. Vill du trycka den?”
”Ja, tack”, svarade Strömstedt.
Astrid Lindgren skrev i sagans form om hur hon själv och andra egenföretagare tvingades betala 102 procent i skatt. Hon skrev om hur Pomperipossa som bodde i ett rike långt borta satt och skrev böcker för barn, men trots att hon jobbade och slet så fick hon bara 5 000 kronor om året kvar att leva på. Vilket rabalder det blev när verkligheten förklarades i sagotermer! Astrid Lindgrens sannsaga blev ett viktigt inlägg i debatten om höga marginalskatter och var en bidragande orsak till att socialdemokraterna förlorade makten i riksdagsvalet 1976, för första gången på 40 år. (Tro förresten inte att det har blivit särskilt mycket bättre för egenföretagare sedan dess…).
Att sagoskrivande människor kan medverka till stora förändringar är Astrid Lindgren ett lysande exempel på. Svenskt Näringslivs grepp – att i sagoberättande form föra fram sina åsikter och vad de vill att människor ska uppmärksamma, känns nytt eftersom det är 30 år sedan sagan om Pomperipossa publicerades och inte så många valt – eller klarat av – att skriva om samhällsfenomen i sagoform sedan dess. Och att det engagerar är en underdrift, massor av reaktioner av alla de slag har kommit på ”sagokampanjen”. Det skulle inte förvåna det allra minsta om LO snart drog i gång med en egen sagokampanj och så får vi bevittna Story Wars (i stället för Star Wars).
Den som lever får se. Och så lever vi alla lagom lyckliga i alla våra dar!
(Min numera avslutade satiriska sagoserie om Landet Megalomanien, det som Astrid Lindgren kallade ”Monismanien, kan läsas under kategorirubriken Megalomanien).