Thanh utanför Munkens konditori på Renstiernas gata i Stockholm.
Så lång tid har gått sedan Thanh kom till Sverige och sökte asyl: 5 år 9 månader 14 dagar. Nära sex år… Under hela den tiden har vi, han själv och jag – och Migrationsverket, den svenska regeringen via Sveriges ambassad i Hanoi – försökt ordna så att han skulle kunna återvända eftersom han inte beviljades asyl eller uppehållstillstånd av Migrationsverket och Utlänningsnämnden.
Det har inte lyckats, och en hel del om alla försök i åratal – inklusive åtta månaders onödig inlåsning på Migrationsverkets förvar i Märsta – kan man läsa under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten. Det var för övrigt på förvaret som jag själv träffade Thanh och blev hans ombud. För fyra långa år sedan. Allt som skett sedan dess finns som sagt att läsa här på bloggen – det är en hårresande berg- och dalbanefärd med många märkliga ingredienser, JK-kritik, poliser som uppmanat Thanh att ljuga, goda och onda människor som passerat revy. En helt otrolig historia!
Idag, den 16 juli 2008, fick jag äntligen i min hand det slutgiltiga beslutet gällande Thanh. Fem dagar innan han fyller år den 21 juli, får han en förskottspresent: permanent uppehållstillstånd i Sverige! Migrationsverket konstaterar bland annat:
Det får enligt Migrationsverkets mening anses att såväl Quang Thanh Tran som svenska myndigheter gjort omfattande ansträngningar för att få fram resehandlingar. Detta har emellertid inte lyckats.
Dessa ord en mycket liten men ändå upprättelse för Thanh, att Migrationsverket kommenterar att han faktiskt själv gjort vad han kunnat för att ”utvisa sig själv”. Det vill säga att han gjort allt han kunnat för att efterleva lagen enligt vilken han då, för fem år sedan, inte ansågs ha rätt till asyl eller uppehållstillstånd på andra grunder. Han har sedan länge uppfyllt kriteriet för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, men inte förrän nu medger även Migrationsverket detta. För så är det enligt utlänningslagen, att om man inte motarbetat myndigheterna och inte hållit sig gömd utan aktivt själv medverkat vad gäller anskaffande av resehandlingar samt att man varit tillgänglig när myndigheterna kallat en, och man ändå inte kunnat lämna landet efter fyra år från beslutsdatum, då preskriberas ursprungsärendet. Då kan man söka uppehållstillstånd på nytt och anföra just verkställighetshinder som skäl för detta. Lagen säger nämligen att kan man inte återvända till sitt hemland utan egen förskyllan, då ska uppehållstillstånd beviljas.
Många människor har, under de fyra år jag själv har haft privilegiet att vara Thanhs ombud och fått lära känna honom, varit till stort stöd för både mig som arbetat ideellt med ärendet, och för Thanh. Eftersom jag inte vet vilka som vill bli omnämnda offentligt här på bloggen, väljer jag att bara nämna den person som varit med under en stor del av ”resan” och vars namn hela tiden funnits med i berättelsen om Thanh: Fredrick Federley, riksdagsledamot för Centern men ordförande i CUF när Thanh och jag lärde känna honom. Men ingen av alla de goda människor som bistått på allehanda sätt är glömd och jag skulle kunna lägga ut en lång lista på namn på dessa personer om jag hade tillgång till dem alla mitt i juli och kunde få deras tillstånd. Tack till dem alla, de vet vilka de är!
Nu ska Thanh ta in det hela och sakta men säkert börja inse och förstå att nästan sex års liv utanför samhället, utan rättigheter att arbeta eller gå till tandläkaren (!) eller något annat som vi andra tar för givet, nu är slut. Och han ska söka jobb. Genast. Det har han längtat efter. Länge.
LYCKA TILL, THANH!