En av de bästa, viktigaste och mest tänkvärda texterna som skrivits på mycket länge är den som Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skrivit på sin tidnings ledarsida idag, den 2 mars 2014. Hon uttrycker på ett lysande klart och tydligt sätt det som också jag tänkt på och talat om (i ett par decennier…). Några korta utdrag ur artikeln, som har rubriken När folket underställer sig politiken:
Ser man människan som i grunden stark, om än med behov av stöd i vissa skeenden av livet, blir politikens främsta uppgift att tillförsäkra individen frihet under eget ansvar, underlätta växtmån och handlingsutrymme. Snarare än att styra blir det viktigare att bygga skyddsnät för de stunder då den enskilde behöver stöd av det gemensamma.
Kommentar: Just det!
Vidare ur den viktiga och välskrivna och tankeväckande texten:
Har man i stället en syn på människan som svag, behöver politiken vara dess förmyndare, som kan ta hand om och leda rätt. För det behöver den ha muskler, vilka fås genom beskattning. Jag hävdar att detta synsätt är ett falsarium. Svaghet är inte en egenskap, utan ett tillstånd. Därmed finns det inga svaga grupper eller människor – även om alla människor kommer att uppleva svaghet under sitt liv, stund-, periodvis eller under längre tid.
Kommentar: Just det!
Tove Lifvendahl skriver i sin ledarartikel i Svenska Dagbladet om att hon ”för något decennium sedan, tillsammans med de borgerliga debattörerna Patrik Engellau, Dick Erixon, Lorentz Lyttkens, Anders Röttorp och Peter Wennblad ställde upp en tes för prövan: att Sverige präglades av uppfattningen om medborgarna som bestående av svaga grupper, och av detta följde att politikerna metaforiskt såg på sig själva som herdar, och på medborgarna som sina får att valla och skydda – både från de element i befolkningen som utgörs av vargar, men också från fårens egen fåraktighet. Skriften där detta – och annat – redovisades, heter ”Skärp dig, Svensson” med underrubriken ”med Deklarationen om de medborgerliga skyldigheterna”. Jag har kvar den, den gavs ut 2002 av den Nya Välfärden och jag medverkar också själv i den.
De medborgerliga skyldigheter som slås fast i den här utvecklas i boken, här ger jag bara rubrikerna. Först ett citat ur inledningen till kapitlet om de här skyldigheterna:
Så här lyder de fem huvudrubrikerna under vilka de åtta medborgerliga skyldigheterna inryms, i ovannämnda bok:
Du ska ta vara på dig själv
– Du ska utveckla Dina möjligheter
– Du ska bära Din egen börda
Du ska ta vara på Din nästa
– Du ska behandla andra som jämlikar
– Du ska göra goda gärningar
– Du ska i ord och handling påminna andra om Deras medborgerliga skyldigheter
Du ska respektera gemensamma beslut
– Du ska följa lagen och även i övrigt uppfylla Dina förpliktelser mot staten
Du ska bygga tillit
– Du ska vara pålitlig
Du får inte glömma toleransen, förlåtelsen och nåden
– Du ska ha överseende med Din egen och Din nästas ofullkomlighet
I boken utvecklas tankarna kring var och en av de åtta medborgerliga skyldigheterna mycket mer ingående än ovan, men detta är i korthet vad Tove Lifvendahl, Patrik Engellau, Dick Erixon, Lorentz Lyttkens, Anders Röttorp och Peter Wennblad förespråkade. De påpekade också, i slutet av sin inledning att:
Vad du gör mot var och en av dessa medmänniskor, det gör Du också mot vår gemenskap. Du har inte bara mänskliga skyldigheter mot Din nästa, utan också medborgerliga skyldigheter mot oss alla.
Tove Lifvendahls ledarartikel i Svenska Dagbladet borde vara obligatorisk läsning för alla och inte minst för elever, unga, blivande vuxna på svenska skolor, högstadiet och gymnasiet! Och också i SFI-undervisningen, förstås. Hela artikelns innehåll borde allvarligt och seriöst diskuteras överallt, gärna utgående från dessa ord ur artikeln:
Är det samhälle gott, som får sina medborgare att böja på ryggen och göra sig svagare för att få adekvat hjälp? För att ta ett aktuellt exempel; de föräldrar som gråter av frustration när deras barn inte ges diagnos, eftersom det uppfattas vara det enda sättet att få hjälpen de behöver till sina barn.
En svaghetsorienterad människosyn kan leda till att medborgarna börjar förminska varandra, alternativt se andra som vargar. Fördomar etableras, och det blir svårt för de förment svaga att inta en jämlik position med de som inte pekas ut.
Den här svenska modellen är farlig. Att tänka helt självständigt, att säga och göra sådant som politikerna inte sanktionerat gör att de som gör det starkt riskerar att stötas ut ur gemenskapen, inte få vara med för att de inte är lydiga och snälla. Åsikts-, yttrande- och tryckfriheten står inskriven i grundlagen men existerar knappast längre i verkligheten i Sverige.
Finns det något annat så kallat västland som är lika genompolitiserat som Sverige? Vilket, i så fall? Och varför – varför? – har svenskarna låtit sig göras till får, underställda inte alltid särskilt smarta och kunniga människor (kallade ”politiker”) som långtifrån alla har kapacitet och förmåga att fatta kloka beslut för nutid och framtid?
Läs Tove Lifvendahls artikel, skicka länken till andra och fundera och diskutera det som står i den!