Sedan något år tillbaka har Sverige alltmer närmat sig vad som betecknas som ”a failed state”. Förfallet gäller på många av de myndigheter, verk, organisationer som våra skyhöga höga skatter går till och som vi har rätt att kräva skyddar folket och alltid agerar för dess bästa. Eftersom det inte fungerar på det sättet längre så är landet nära att göra skäl för benämningen ”a failed state” vara uppnådda.
Begreppet ”failed state”, på svenska ”statsförfall” eller ”kollapsad stat” beskrivs så här:
Statsförfall eller kollapsad stat, eller i lindrigare fall sviktande stat, är termer som används om stater som inte längre lyckas uppfylla de grundläggande villkor som gäller för en suverän statsbildning.
Vilka dessa grundläggande villkor är finns det delade åsikter om men det centrala krav som brukar ställas på suveräna stater är att de upprätthåller ett våldsmonopol inom sitt territorium, och ett tydligt tecken på stater i statsförfall är att statens våldsmonopol allvarligt och framgångsrikt utmanas av enskilda eller grupperingar.
Andra tecken på hotande statsförfall är att statens interna politiska och polisiära organisation faller sönder, eller att myndigheterna misslyckas med att tillgodose medborgarnas grundläggande behov av till exempel vatten och elektricitet.
Kommentar: Än så länge finns en tunn yta kvar, en yta som ger sken av att vi lever i en fungerande stat. Men den som ser igenom den tunna ytan inser att bakom den lurar totalt kaos. Skolundervisningen är undermålig och Sverige får därmed en allt mindre kunnig befolkning där människor ofta inte ens förstår varandra för att ett gemensamt språk saknas. Våldsutvecklingen är helt okontrollerad. Främmande krafter tar över olika samhällsområden och förändrar landet på ett oåterkalleligt sätt. Och eftersom ett gemensamt språk saknas och kunskaper, allmänbildning och bildning – sådant som måste finnas i en fungerande stat – allt mer lyser med sin frånvaro i Sverige, så får man också människor på höga och styrande poster som absolut inte klarar sina uppdrag. Kraven på många områden i samhället sänks stadigt. Effekten av dessa sänkta krav märks tydligt överallt: på myndigheter, i medier och, inte minst: i Sveriges lagstiftande församling, riksdagen, där alla ledamöter inte ens behärskar svenska, som trots allt och än så länge är Sveriges officiella språk:
I den språklag som infördes 1 juli 2009 anges svenska som huvudspråk. I lagen används både begreppen huvudspråk och officiellt språk.
Ett officiellt språk är ett språk som specifikt anges vara ett sådant i länders, delstaters eller i andra områdens konstitutioner eller lagar. De officiella språken används i landets offentliga administration och är de språk som lagar, domar och myndighetsbeslut avfattas på.
Slutkommentar: Många ser det jag ser. Andra ser det inte. Det är givetvis vars och ens egen sak att bedöma hur välfungerande han eller hon anser att staten Sverige är. Än så länge får olika åsikter både finnas och uttryckas. Den här texten är inte ägnad att övertyga någon om vare sig det ena eller andra, det är min personliga syn på ”the state of the state” of Sweden.
Till sist en stilla undran som har visst samband med ovan text:
Var det inte just ”väpnade konflikter” som de ”unga flyktingarna” från Afghanistan, Syrien och Somalia påstod sig fly från och som de krävde skydd mot, i Sverige?
Vart ska svenskarna fly undan våldet, laglösheten och de väpnade konflikterna i Sverige?