Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten.

I artikeln berättas om hur två barn till en kristen mamma med assyriskt ursprung placerades i en muslimsk familj. Mamman till barnen får frågan av reportern som skrivit artikeln:

Varför vill du inte att dina barn ska bo i ett muslimskt familjehem?

Och svarar:

– Vi blev utsatta av muslimer i våra länder, det var därför vi kom till Sverige, för att få en bättre framtid.

Till tidningen Dagen säger mamman att:

Barnen har sagt att de numera tillber Allah samt att de har lärt sig den muslimska trosbekännelsen på arabiska. Dessutom säger hon att den 6-årige sonen har berättat att han och den 4-åriga systern inte får tillbe ”sin Gud” – samt att de har blivit fråntagna sina kors som de brukade ha som halssmycke.

Kommentar: Vet svenskarna om att deras barn också kan placeras i muslimska familjehem? Accepterar icke muslimska svenskar det?

Advokat Kinora Awrohum som företräder Nenwa säger att placeringen av barnen inte bara äventyrar deras religiösa trosuppfattning utan att barnen även riskerar att tappa sitt modersmål och att de blir osäkra i sin etnicitet som assyrier.

Klicka på textrutan för att komma till min text.

Den 9 februari 2017 skrev jag en krönika på Svenska Dagbladets ledarsida som handlade om just detta, ett område som, såvitt jag vet, sällan har berörts. Jag skrev bland annat:

Sverige har gått igenom en omvälvande förändring de senaste decennierna genom den stora asylinvandringen från länder som inte alls liknar Sverige, språkligt, religiöst och kulturellt.

Man kan undra i hur många fall den här typen av okänsliga placeringar av barn med klart konventionsstridiga inslag sker i Sverige.

I skuggan av frågan om hedersvåld har den här viktiga frågan inte getts utrymme eller helt enkelt inte ansetts viktig nog att ta upp. Få – om ens någon – verkar ha velat eller orkat föra barnens talan i de här sammanhangen. Eller också har socialtjänstemän, psykologer, politiker och andra inblandade av någon anledning inte förstått att frågan om hos vem/vilka omhändertagna barn placeras med hänsyn tagen till deras språk, kultur och religion måste tillmätas vikt och tas i beaktande.

I det numera mångkulturella Sverige måste också dessa frågor tas upp och mått och steg vidtas för att staten inte ska bidra till att barn fråntas rätten till sin identitet, sitt språk och sin kultur.

I min text här på bloggen i samband med detta – Om förödande placeringar av tvångsomhändertagna barn – publicerade jag några korta utdrag ur texter i ämnet som skrevs redan för ett decennium sedan. De handlar om några av de otaliga gånger Magda Ayoub, tolk och översättare svenska/arabiska/svenska och tidigare också riksdagsledamot för Kristdemokraterna, och jag själv agerat i fall där omhändertagna barn placerats synnerligen okänsligt. Förändringar till det bättre verkar inte ha skett och lärdomar inte dragits i någon nämnvärd omfattning, eftersom sådana här placeringar fortsättningsvis sker. Eller är det här också ett av oräkneliga bevis på det krackelerade Sverige: man orkar/ids helt enkelt inte bry sig? Jag vet inte.

19 juni 2006
I stället för att sätta in resurser i hemmet, stödja föräldrarna som är väletablerade i samhället, valde familjevårdsinspektören och utredaren vid den aktuella stadsdelsförvaltningen att flytta barnen långt bort från sina föräldrar. De små barnen har förlorat sitt andra modersmål och den kultur och de traditioner mamman ville ge dem.

11 juli 2006
Kostnaderna för det mänskliga lidandet för föräldrarna och för barnens förlorade tid med sina föräldrar och att de mist sin mammas kultur och språk, det går inte att mäta i pengar! Skadorna som barnen åsamkats blir livslånga och irreparabla, om man får tro de vuxna som utsattes för liknande separationer av svenska myndigheter på 50- och 60-talen.

16 augusti 2006
För de tre barnen som under drygt ett år tvångsplacerades i ett hem långt borta från sina föräldrar, hos en ensamstående kvinna i 70-årsåldern med ingen som helst kompetens eller förståelse för just dessa barns bakgrund, språk, religion och kultur, har socialnämnden i X kommun till det privata bemanningsföretaget som ”tagit fram” detta jourhem/familjehem betalat: 2.592.928 kronor

För de tre barnens vistelse under 14 månader i detta hem har skattebetalarna således fått betala drygt 2,5 miljoner kronor, ca 185.200 kronor i månaden! Dessutom har vi alla, genom socialnämndens val, fått betala närmare en miljon kronor (990.000 kr) för att barnen under tre månader skulle ”observeras” på ett behandlingshem innan de placerades i jourhemmet. 3,5 miljoner kronor för att förstöra tre barns liv.

7 mars 2007
En berättelse om fördomar mot kristna och färgade och mycket annat. Och om det faktum att inte en enda ledamot i något av alla partier under alla tre år som barnen hållits strikt åtskilda från sina föräldrar, en enda gång tyckt att ”nu kanske vi borde se till att barnen återförenas med sina föräldrar”.

Kommentar: Det är den tvångsomhändertagande myndighetens sak att se till att Artikel 3, p. 1, och artikel 14, pp 1 och 2 i FN:s barnkonvention uppfylls:

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Och artikel 14, pp 1 och 3:

1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget.