Pentti Salmenranta är mångsysslare som i skrivande stund ägnar sig åt att undervisa i finska som modersmål samt spela countrymusik. Och skriva inlägg på sin blogg, Ljuramannen. Han har även arbetat på Sveriges Radios finska redaktion Sisuradio under flera år med barnprogram. Då och då drabbas han av en släng av arbetslöshet, vilket leder till nya upptäckter inom den svenska demokratin och dess innersta väsen.
Jag känner mig både hedrad och glad över att Merit bad mig att skriva ett gästinlägg på hennes blogg. Detta efter att vi på annat håll på nätet hade grubblat över denna nation och dess mentala hälsa. Ämnet vi diskuterade var jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, och eftersom jag har relativt färska erfarenheter av detta nyskapande inom Alliansens arbetslinje, tyckte Merit att jag kunde skriva en liten historia.
Lite fakta för den oinvigde:
När man har gått arbetslös en lång tid hamnar man i något som heter Jobb- och Utvecklingsgarantin, i vardagligt tal kallad JUG. Denna åtgärd består av tre olika ”faser”, de första två går ut på att söka jobb med olika medel, har man inte lyckats hitta något efter 450 dagar placeras man till slut i Fas 3. Detta innebär att man ska sysselsättas i någon form av åtgärd som inte får konkurrera med ett vanligt arbete. Men sysselsatt ska man vara! Med vad som helst, bara man inte är till någon som helst nytta för någon. Det låter som om jag ironiserar, men detta måste ju resultatet bli av en åtgärd som inte får konkurrera med ett arbete.Att bli aktör är ganska lätt, en förening eller ett bolag av vilket slag som helst kan ta emot Fas3-deltagare. Inga som helst krav ställs, ingen tycks ens kontrollera dessa aktörers verksamhet särskilt noga. Men pengar kostar det: för varje deltagare får anordnaren 225:- i handledararvode.
Jag själv hamnade i Fas 3 i februari, dagen före min 50-årsdag. Jag hade läst igenom AF:s regler och pratat om en eventuell praktikplats i en liten kulturförening. Men se, det gick inte alls, det. Istället placerades jag på ett ställe som heter Jobbfabriken som har gjort Fas 3 till en affärsidé. Då jag frågade om mitt eget förslag, kom detta inte på fråga, man skulle placeras i den åtgärd som AF föreslog, därefter kunde man efter hand söka efter andra platser.
Jobbfabriken drivs av entreprenören Ivan Daza. Hans mest kända projekt lär vara Blatteförmedlingen, där idén från början var att hitta jobb åt välutbildade invandrare. Ett vällovligt syfte kan tyckas, fast med facit i hand tycks Dazas tanke vara att tömma statskassan på bidrag som i sin tur kan generera nya projekt som kan tömma statskassan på ännu mer bidrag som generar nya projekt som…
Här griper blogginnehavaren in mitt i texten och lägger ut en länk till Penttis underfundiga sång Vals om FAS3!
Ivan Daza har hittat en nisch i den svenska idiotbyråkratin. Mannen har ett extremt välsmort munläder och den som hittar lösningar för långtidsarbetslösa välkomnas av myndigheterna likt en väckelsepredikant som kan bota cancer med handpåläggning.
När jag efter min första dag gick hem från Jobbfabriken kändes det som om jag hade medverkat i en teaterrepetition med Killinggänget som parodierade DDR! Men så var tyvärr inte fallet. Lokalen var en övergiven del av elbolaget Eons fastighet. Grå industrilokal, massor av tomma korridorer med lika tomma rum utan möbler. De första två veckorna satt vi i en stor hall på kontorsstolar och lyssnade på föreläsningar, bland annat om vad ett projekt är. En föreläsare visade PowerPointbilder med pilar, diagram, och kurvor samtidigt som han vecklade in sig i mer och mer konstruerade teorier om produktmallar och planeringsscheman för att förklara hur man skulle ansöka om ett projekt hos Ivan Daza för att få det godkänt. Jag kan förklara ordet projekt på 15 minuter för en som inte har hört det. För denne föreläsare tog det två heldagar, varefter INGEN förstod ett jota. Jag brukar inte ha svårt för teoretiska analyser men detta övergick mitt och alla andras förstånd.
Därefter skulle man välja grupp, starta projekt och få det godkänt. Det ena flummiga projektet efter det andra erbjöds, ”Livsboken”, där deltagaren skulle intervjua en äldre människa och göra en bok av dennes liv. Hur mycket jobb generar det? Eller alla turismvarianter. Eftersom vi bor i Norrköping, skulle en grupp utveckla sociala medier, bland annat Facebook, åt Kolmårdens Djurpark. Vilken idiot tror på fullt allvar tror att en av Sveriges största turistmagneter, som i decennier har sysslat med professionell marknadsföring, helt plötsligt skulle behöva ett gäng långtidsarbetslösa till att öppna en Facebook-grupp.
Behöver jag ens nämna att flera av projekten handlade om miljö och integration?
Det enda som var viktigt var närvaron som två gånger om dagen skulle skrivas på en lista. De som kontrollerade närvaron var själva gamla Fas 3-deltagare utan någon som helst erfarenhet av ledarskap. Antagligen för att människor av den här typen gör som man säger. Tankarna gick ofta till lägervakter man har hört talas om i koncentrationslägren, eller till en skum sekt med hjärntvättade undersåtar som får sin belöning genom att få sitta vid samma bord som Den Store Vise Ledaren.
Själv försökte jag komma därifrån, var i kontakt med AF, men fick aldrig tala med någon beslutsfattare. Den första tiden hade vi inte ens en dator, vi satt och glodde på varandra och pratade strunt. När jag väl fick en, såg jag till att få ett eget rum och ett eget projekt för att vara i fred.
Eftersom jag skriver krönikor en gång i månaden i vår lokaltidning Folkbladet, skrev jag den här en förmiddag i brist på annan sysselsättning.
Av någon underlig anledning blev mitt andra projekt beviljat samma dag som detta sändes och jag slapp att gå till Jobbfabriken mer. Reportaget följdes upp nästa dag med ett till, denna gång hade de varit på Jobbfabriken och låtit Ivan Daza avslöja sitt verkliga jag. Det inslaget kan man se här till den 15 april 2011. Daza är med från ca 2:25. När han inte lät reportrarna prata med vilka de ville, utan hade ett eget ”filmteam” som filmade Östnytt med en amatörkamera, insåg förhoppningsvis allmänheten att detta projekt inte är riktigt som det ska. Detta i sin tur ledde till att vår lokala nyhetsredaktion Östnytt på SVT gjorde en liten filmsnutt ur inslaget.
Efter vad jag senare hörde hade Jobbfabriken ett flertal möten efteråt då man från ledningens sida förklarade folket från SVT Östnytt som ”falska reportrar som förvrängde sanningen. Enligt vissa källor lär jag själv inte heller stå högt i kurs hos ledningen… Det konstiga är att Jobbfabriken, som ska jobba med sociala medier, helt plötsligt stängde sin egen Facebookgrupp för allmänheten, ingen debatt fördes om förhållandena på deras egna hemsidor. Min egen, annars rätt så tysta och anonyma blogg blev plötsligt en tummelplats för debattörer från Jobbfabriken, Ivan Daza förklarade sig flera gånger, några av hans närmaste underställda lika så, en av dem tyckte att jag ”skvallrade” och hotade att jag aldrig mer skulle få plats i ett Fas 3-projekt… Samme man kandiderar för övrigt för Moderaterna i Stockholms landsting. En moderat som är emot yttrandefrihet? Ja, de finns tydligen.
Den långa tråden på bloggen kan den som orkar bekanta sig med här.
För min del har jag svårt att förstå den svenska arbetsmodellen år 2010. ”Alla ska arbeta”, heter det. Alliansen klagar på skattetrycket. Varför skänker man då bort skattebetalarnas pengar till lycksökare som vill ha dem, utan någon som helst kontroll på verksamheten? Det är inga småsummor vi talar om. Denna Jobbfabrik i Norrköping sysselsätter 200 människor. För varje individ får man 225:- per dag i handledararvode. För en handledning som inte existerar. Detta gör alltså en summa på 45 000:-. NETTO PÅ EN DAG!
Förutom i Norrköping finns Jobbfabriken åtminstone i Stockholm, Helsingborg och Göteborg – stora städer vilkas arbetsförmedlingar fortsätter att fylla Ivan Dazas plånbok. Och Jobbfabriken är bara ett av många exempel på fas3-anordnare som har gjort arbetslöshet till lönsam business.
Varför är det så viktigt att förvara människor i detta land? Om alla av olika anledningar inte kan få jobb, måste man då lägga ut en massa skattemedel för att dessa ska sitta i fångenskap? ”Ska dom bara gå hemma då?” är den vanliga motfrågan. Jag säger bestämt ja, om inget meningsfullare erbjuds. Det handlar om statistiskpanik, inget annat. Gösta Landgren, chef för arbetsförmedlingen i Norrköping, säger i Östnytt:
Har man gått arbetslös ett par år och kommer längre och längre från arbetsmarknaden får man börja träna det vanliga att gå upp klockan åtta och gå hem halv fem och vara i grupp…
Sådant tränade jag med mina barn när de skulle börja förskolan. När jag blev arbetslös blev jag automatiskt inte handikappad. Vad har denne Landgren för syn på arbete, människor, ja, vad gör han på sitt jobb egentligen? Inte konstigt att hans myndighet inte hittar jobb åt utbildat folk om hans förmedlare följer hans normer. ”Jaha, ni söker en dataingenjör? Vi har en här, han går upp kl 7, äter frukost och har nyss lärt sig att tvätta händerna också…”
Sverige är ett roligt land!