Att Sverige numera är mycket olikt alla andra, tidigare jämförbara länder (som de nordiska och andra europeiska) vet alla som har ögon att se med och öron att höra med. Alla kan se, höra och uppleva att Sverige är ett land som glidit iväg åt ett håll där det är helt ensamt och unikt och blir mer och mer obegripligt för utomstående och även för en stor del av det egna folket som tvingas ”hänga med”. Folket har inga motmedel – eller tror sig inte ha det. Till de galenskaper, som är så många att de inte kan räknas upp här men som alla tänkande människor kan se, ska nu också läggas dårfinkeriet som beskrivs i en artikel i Sydsvenskan, Malmö tvingas ta träningsansvar:
Trebarnsmamman orkade inte med sin tioåriga sons fritidsaktiviteter, så hon begärde hjälp från kommunen. Men i stadsdelen Södra innerstaden sa man nej. Mamman bör själv ta ett större ansvar som förälder, ansåg tjänstemännen.
Vidare:
– Man måste se till barnets bästa, förklarar rådmannen Ola Brändström i domen.
Detta måste vara unikt i världen, att en domstol i ett så kallat fritt och civiliserat land, sitter och bestämmer att andra än föräldrarna (andra föräldrar, skattebetalare) ska betala för den här pojkens fritidssysselsättning! Det här borde ju överhuvudtaget aldrig ha tagits upp i domstol – inte undra på att man ute i världen skakar på huvudet åt Sveriges ”rättssystem” och att det också åtnjuter allt färre svenskars förtroende.
Vad är det för fasoner att dra in FNs barnkonvention och tala om ”barnets bästa” i ett fall där en mamma inte orkar/ids/är för lat för att ta ansvar för sitt barns fritidsaktiviteter? Och sedan när togs föräldraansvaret och föräldraskyldigheter bort i Sverige och överfördes till domstolar, och kostnader för barns fritidsaktiviteter som föräldrar inte orkar med, lades över på andra? Det folk som arbetar och betalar skatt och sköter sina egna barn och deras aktiviteter – och ibland tvingas säga nej till en del sådana av tids- eller penningbrist – ska alltså nu, enligt någon sorts vriden uppfattning som påstås ha stöd i FNs barnkonvention, också ta hand om barn till lata föräldrar och föräldrar som inte kan säga ”nej” om de inte klarar av att låta barnen gå på fotbollsträning!
Det nya är nu, och det visar den här ansvarslösa och trötta mamman och ett antal lika ansvarslösa människor i förvaltningsrätten med en mycket skev syn på föräldraansvar och på vad som är mitt och ditt, att man kan gå till domstol när man inte orkar med sina barn och få andra att bekosta att kommunen (har de särskilda anställda för ändamålet i kommunen?) ska ta ens barn till fotbollsträning och andra aktiviteter!
Det här är så absurt att man knappt förstår att det kan vara sant. Ens i Sverige. Måtte stadsdelsförvaltningen i Södra innerstaden i Malmö överklaga den här domen och måtte nästa instans återställa ordningen, den ordning som rått i Sverige tidigare och som råder i de flesta andra länder, nämligen att föräldrar har ansvar för sina barn.
Orkar man inte pallra sig till fotbollsträning med sitt barn så får man antingen ordna så att någon annan tar honom med sig dit eller säga till barnet att ”du kan tyvärr inte vara med och träna för mamma orkar inte gå dit med dig”. Inte gå till domstol. Vad kostade det, förresten? Betalade den trötta mamman själv sin rättegång eller var det vi andra som betalade den också?
Sverige blir bara sjukare och sjukare, det går bara mer och mer utför och ingen stoppar galenskaperna. Det är obegripligt och oerhört tragiskt att Sverige, som för bara 20, 30 år sedan, var ett land som liknade sina nordiska grannländer och också hade liknande moraliska värderingar, och som blomstrade på många olika områden, nu – oåterkalleligt – skenar åt fel håll med en hastighet som ett expresståg.