Jag är mer orolig i dag än vad jag var för ett år sedan. När jag pratar med en förskollärare som säger att barnen på hennes förskola leker IS på gården, eller när jag hör om unga som frågar: ”Är du sunni eller shia?”, då har det gått mycket längre än vad jag trodde.
Den som säger det i en intervju på ledarsidan i Expressen under rubriken Ungarna leker IS på förskolan, är Mona Sahlin.
Sakta men säkert har också Mona Sahlin börjat se den parallella verkligheten (eller vad man ska kalla de ca 190 utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna) omkring sig, den verklighet där hon ska verka som nationell samordnare mot våldsbejakande terrorism. En verklighet som det är av yttersta vikt att hon besitter kunskaper om och har ett helt öppet sinne inför, för att det ska vara någon mening med uppdraget. Det har tagit lång tid, och det har säkert inte varit smärtfritt för henne att ta in sådant hon tidigare inte velat se eller tro existerar.
Hundratals är de riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar, journalister och allehanda debattörer och tyckare som inte ser – inte vill se – den verkliga verkligheten utan som ser den verklighet de vill se. Personer som gärna kallar andra, som inte går med skygglappar och öronproppar för att slippa ändra åsikt om förhållanden som har förändrats med åren, för allt möjligt otrevligt.
Mona Sahlin har äntligen ”seen the light”. Eller snarare ”the darkness”. Hon är rejält omskakad och det var nog precis vad som behövdes. Att ha skygglappar och gå omkring i en önskedröm är inte det ultimata med det uppdrag hon anförtrotts, när Sverige förändras i rasande takt och knappast till det bättre, hur god tanken om ett mångkulturellt samhälle än må vara. Och tanken är ju god. I teorin. Och i verkligheten, om det hade skett ordnat och kontrollerat så att alla inblandade hade ”hunnit med”. Vilket det inte har gjort i Sverige.
När Mona Sahlin äntligen säger:
När det gäller hederskulturen förbannar jag mig själv, den socialdemokratiska rörelsen och samhället i stort. Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna.
så är det många år för sent. Normalt brukar man säga ”bättre sent än aldrig”; i det här fallet tycker jag inte att man kan säga så för detta borde absolut ha tacklats för länge, länge sedan. Hade det skett så hade det kunnat skapas en annan syn och ett annat sätt att hantera dessa frågor. I stället har den märkliga beröringsskräcken och rädslan för ”fel debattörer” fått råda och de drabbade kvinnorna har lämnats i sticket. Ändå är det ju givetvis bra att Mona Sahlin idag, den 1 maj 2015, går ut och öppet och oförbehållsamt erkänner att hon förbannar sig själv för att hon inte tänkte och agerade på ett annat sätt.
Allt är inte förlåtet, men Mona Sahlin växer en liten aning när hon – visserligen först när hon står inför obestridliga fakta som hon inte längre kan blunda för, men ändå – som det verkar ärligt och utan över- eller underord försöker ”tell it like it is”. Fler måste göra det. Sverige har gjort så många irreparabla fel i sin iver att framstå som en Humanitär Stormakt; i framtiden måste man ta till alla medel och kloka tankar och ärligt, utan politiska eller andra skygglappar, börja se på sakernas tillstånd med vidöppna ögon. Och göra något åt det som inte är bra. Och det är mycket.
Till slut: En stor hatt lyfter jag (ännu) inte, men en keps, för Mona Sahlin för att hon nu börjat uttala sig mer realistiskt.
Tillägg
Den här reaktionen kommer från Thomas Gür, med vars tillstånd jag publicerar det han skrev på Facebook:
Jag gillar Mona Sahlin som person och jag gillar att hon också medger att hon t ex tagit grovt fel på frågan om integrationen och om hedersförtryck och hedersvåld (det var trots allt hon som gav Masoud Kamali den plattform från vilken den svenska diskussionen kring hedersvåld kom att ta en stor skada i rätt så många år). Det länder också Sahlin till heder att hon nu medger att hon varit senfärdig i att förstå den fara som islamismen som politisk ideologi utgör.
Samtidigt är det rätt frustrerande som medborgare att se att svenska regeringar genom åren gett så viktiga uppdrag till en politiker som så ofta, och som andra har framhållit, är typ den 27 på bollen, när alla andra kickat runt den ett tag.
Mona Sahlin, synes det mig, har förmodligen haft Sveriges enskilt mest kostsamma utbildning i frågor som berör just integration, hedersförtryck och det säkerhetshot som islamism utgör för våra öppna samhällen.