I den första texten – Låt nysvenskar lova lyda lagen – sägs bland annat, bara så där och rakt på sak:
Det går inte heller att förneka att kriminaliteten är högre bland dessa unga än bland jämförbara grupper svenssöner. Kriminaliteten är av en natur som också för sin del vittnar om utanförskap: De unga ägnar sig åt ett slags modernt stråtröveri, som säger mycket om förövarens likgiltighet för beteendereglerna i ett samhälle som inte angår honom.
Innan vi börjar rikta våra anklagande pekfinger mot politikerna från 1970- och 80-talen bör vi minnas att detta med integration inte är lätt när människorna är många, kommer från mycket annorlunda sociala och kulturella förhållanden och om det dessutom blir allt svårare att få arbete i mottagarlandet.
I texten talas också om:
Svenskarnas egendomligt ringaktande sätt att förhålla sig till sin egen nationella och kulturella särart.
Och om att:
Svenskarna talar stolt om sina idrottsstjärnor och om den svenska sommaren men i övrigt är de försagda när det gäller svenskheten, begreppet Sverige som nation och som nyckeln till en värdefull identitet. Svenskarna vill inte framstå som nationalistiska i ond mening – och det är ju bra – men det förefaller att ha lett till att de inte vågar göra anspråk på att deras land och dess värderingar, normer och traditioner ska respekteras.
Och dessutom:
Länge präglades svensk invandringspolitik av axiomet att invandrarna inte nödvändigtvis måste assimileras i det svenska samhället och den svenska livsstilen. Det var nationell förhävelse att kräva att alla måste bli svenskar för att få komma hit.
I och för sig var det en vacker tanke men den var orealistisk. För även om man inte ska kräva total assimilation så att invandrargrupperna lägger bort alla sina egna traditioner och nationella särdrag så måste man av dem som stannar i Sverige kräva integration i vissa centrala avseenden. Och det handlar naturligtvis inte bara om att kräva utan också och inte minst om att erbjuda möjligheter.
Möjligheter att lära sig svenska, möjligheter till utbildning och försörjning, kanske också inskolning i lag och rätt och normsystem på de punkter som vi i Sverige anser fundamentala för vår samhällsordning, för vårt sätt att leva.
I dag kan vem som helst bli svensk medborgare som bott ett antal år i landet och som inte har gjort sig skyldig till brott. Medborgarskapet är en tom formalitet.
I den andra texten – Rekordinvandring hotar asylrätten – kan man läsa:
Det finns många människor i Sverige som vi inte har en aning om vilka de är och ibland inte ens vilket land de kommer ifrån. Om de vägrar att tala om vilka de är kan myndigheternas avvisningsbeslut inte verkställas. I den statliga utredningen Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg (SoU 2004:132) sägs följande:
”Dokumentlösheten har ökat lavinartat under de senaste åren. År 1997 saknade 34 procent av de som sökte asyl i Sverige passhandlingar, dvs pass eller vissa slags identitetskort och körkort. Första kvartalet 2004 saknade 93 procent av denna persongrupp passhandling.”
Och vidare:
Hur ska det starkt ökande antalet asylsökande hanteras, som vägrar medverka till att klarlägga sin identitet och varifrån de kommer? I den tidigare citerade utredningen framhålls att: ”Eftersom det rör sig om personer som inte har styrkt – eller ens i tillräcklig mån velat medverka till att styrka – sin identitet är det även av säkerhetsskäl viktigt att veta var dessa befinner sig.” Och vidare att ”det av den anledningen är viktigt att en person som beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av bristande medverkan till utredningen om sin identitet och resväg bör bo i anläggning”. De flesta är väl överens om att vi behöver ha kontroll över de människor som vistas inom rikets gränser och som vi inte vet vilka de är. Men vad ska göras för att lösa själva dokumentlöshetsproblematiken?
Dessutom framförs följande funderingar:
Ska vi kräva att regeringarna i de hemländer som de asylsökande angett ser till att de tas emot och att deras identitet utreds där? Eller ska vi kräva att hemländernas ambassader tar det ekonomiska ansvaret här, om den asylsökande trots lagakraftvunnet avvisningsbeslut vägrar lämna landet? Om man vet vilket land han kommer ifrån, alltså. Ska man börja göra det möjligt för människor att söka asyl på svenska ambassader i utsatta länder? Ska Migrationsverket skicka ut kompetent och effektivt arbetande personal i tremånadersskift med mandat att ta emot, bedöma och avgöra asylansökningar på plats, och där kontrollera fakta och snabbt expediera ansökningarna? Ska man automatiskt ge alla asylsökande, som sätter sin fot på svensk mark och uttalar ordet ”asyl”, permanent uppehållstillstånd? Utan utredningar, språktester, offentliga biträden, överklagandeprocesser etc, som idag kostar enorma summor och ändå inte alltid ger resultat?
Jag befarar att människor som har rätt till skydd enligt utlänningslagen riskerar att drunkna i floden av ”asylsökande” som inte har det. Asylrätten urholkas när det kommer alltför många människor hit som ordnar en sorts egen anhöriginvandring, för att få sjukvård eller för att de har bekanta här som berättat att det är bra att leva i Sverige. Människor som vet att de inte har rätt att stanna här enligt svensk lag och som därför gör sig av med sina handlingar eller uppger falsk identitet.
De här texterna har jag publicerat för att det kan vara värda att läsas och begrundas. Kanske ”särskilt idag” eller åtminstone ”också idag”. Vad är det då för texter? Vem skrev dem? Var? När?
Text 1 Låt nysvenskar lova lyda lagen publicerades i Aftonbladet den 19 januari 2002, för 15 år sedan. Den skrevs av Yrsa Stenius.
Text 2 Rekordinvandring hotar asylrätten publicerades på Expressen debattsida den 31 januari 2007, för drygt tio år sedan. Den skrevs av mig, Merit Wager.
Den 23 november 2008, nästan sju år efter att Yrsa Stenius skrev sin text Låt nysvenskar lova lyda lagen i Aftonbladet, skrev Expressen om Moderaternas förslag: Svenskkontrakt för invandrare:
Invandrare till Sverige ska skriva på ett kontrakt om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Det föreslår moderaterna. Den som bryter mot kontraktet kan få sitt bidrag indraget.
– Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige. Exempelvis kan ju människor komma från kulturer där familjen är väldigt stark och där mannen har en starkare ställning än kvinnan. Då är det viktigt att tydliggöra att för oss är det viktigt att kvinnor också får utvecklas, utbildas och komma in på arbetsmarknaden, säger Per Schlingmann till Sveriges Radios Ekot.
Läs förresten gärna SoU – 2004:132 Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg. Kanske något att damma av efter 13 år? Eller, förresten: det behövs inte. Det är redan mer än 13 år för sent.
Inget av det här som skrevs om för 15, drygt tio och nästan sju år sedan, blev det något av. Det blev bara – och fortsätter vara – en enda rundgång av debattartiklar, bloggtexter, krönikor och kolumner, rapporter, utredningar, direktiv, SoU:er, interpellationer. Alltså Sverige i sitt eget lilla nötskal: en massa oförtröttliga debattörer som ändå, mot bättre vetande och mot vad de kan se med egna ögon, hoppas att något de skriver om, larmar om, föreslår – någon gång ska leda till någonting vettigt. Och en massa pseudoverksamheter som kostar pengar och håller högavlönade politiker och utredare sysselsatta.
© denna blogg. Vid citat eller uppslag ur texten, vänligen länka till det här originalinlägget.