Klicka på textrutan för att läsa hela artikeln i Hufvudstadsbladet.

I Finland vill nytillträdde inrikesminister Kai Mykkänen begränsa asylrätten till förmån för ett kvotflyktingsystem. Han anser också att rättshjälpen för asylsökande bör utredas,men är inte beredd att avbryta utvisningarna innan utredningen är klar.

Då Kai Mykkänen (Saml) för en månad sedan ärvde inrikesministerposten var bordet redan belamrat med eldfängda ärenden. Många av dem handlar om asyl- och migrationspolitiken, men också bland annat underrättelselagarna tar upp en försvarlig del av bordet. För att nu inte nämna de skiftande eventuella hot mot den inre säkerheten som kan uppstå där det fallerar på annat håll i systemet – som det ökade antalet unga marginaliserade.

I artikeln berättas att:

Mykkänen vill se en omläggning av hela det europeiska asylsystemet, och det är här som de 10.000 kvotflyktingarna kommer in i bilden.

– Det jag ville väcka diskussion om var ifall det system vi har nu, som leder till människosmuggling och hundratusentals personer med negativt besked som trots allt stannar i Europa, verkligen är det mest optimala. Asylsystemets syfte är ju att skydda dem som förföljs personligen och som är allra mest utsatta, och i så fall är det ju bättre att ta emot folk direkt från ett visst område och inte bara dem som har råd och möjlighet att betala smugglare och bege sig ut på en farlig flyktresa, säger Mykkänen.

I gengäld skulle man försvåra för asylsökande att korsa gränser och lämna in en asylansökan. Men det behövs gemensamma beslut inom EU, och det är förstås ingenting som sker i morgon utan handlar om ett mer långsiktigt arbete, säger Mykkänen.

Vidare i artikeln:

Till nya lösningar är vägen ändå lång och snårig och på bordet ligger mer akuta frågeställningar. Under de senaste åren har många skärpningar i lagstiftning och praxis kring asylfrågorna gjorts, och bland annat Amnesty och många andra instanser är oroade över de asylsökandes rättsskydd och kräver en helhetsutvärdering över hur de skärpningar som gjorts samverkar.

– Den väsentliga frågan, som Justitieministeriet nu också kommer att utreda, är om asylsökande har tillräckliga och jämbördiga möjligheter att föra fram sin sak – alltså om rättshjälpen fungerar. År 2016 skars rättshjälpen ned, och nu görs en utredning för att se om det lett till situationer där asylsökande inte kunnat få fram sina asylskäl. Men de flesta som får ett negativt beslut överklagar, och har då möjlighet att föra fram också sådant som inte kommit fram i Migrationsverkets behandling.

Om polariseringen och det förändrade attitydklimatet i Finland som förändrats och skärpts sedan vågen av asylsökande 2015 och de många snabba ändringarna i lagar och praxis:

Hur påverkar attitydklimatet i de här frågorna den inre säkerheten överlag, och vilket ansvar har politikerna?

– Det är en stor fråga på många sätt. Det mest oroande är att finländarnas åsikter är så starkt polariserade. Vad vi måste göra är att skapa en situation där alla kan lita på att asylprocessen fungerar, så att de som behöver skydd identifieras och får stanna och lagen samtidigt följs så att systemet inte läcker. Vi kan inte heller godkänna att det föds en permanent minoritet på tusentals personer som stannar i landet illegalt. Det är helt klart att om kriterierna för internationellt skydd inte uppfylls så måste man lämna landet, och avvisningarna måste kunna genomföras. Men sedan kan ju en asylsökande också ansöka om uppehållstillstånd för arbete eller studier.

En del av artikeln handlar om att det brådskar med nya underrättelselagar:

Om det knappast finns några snabba lösningar på de mer övergripande flykting- och asylfrågorna är det precis tvärt om med det andra stora aktuella paketet på Mykkänens bord – underrättelselagarna, som regeringen vill driva igenom i försnabbat förfarande. En och annan har undrat varför det ska vara så bråttom att riksdagen måste klubba igenom lagarna och den grundlagsändring de kräver ännu den här valperioden, men enligt Mykkänen är det enkelt.

– Vi ligger efter våra närmaste grannar då det gäller underrättelselagstiftning, och vi har en blind punkt såväl då det gäller att förhindra cyberattacker som när det gäller sådana terrorhot som tyvärr förverkligats också hos oss. Och det är en så allvarlig fråga med tanke på vår säkerhet att då vi nu har lagförslag som beretts länge och omsorgsfullt så skulle det löna sig att hellre ta dem i bruk tidigare än senare.

Vilka hot är det framför allt som vi genast behöver kunna avvärja?

– Terrorism är förstås ett sådant hot som existerar också på kort sikt, och om lagstiftningen skjuts upp finns den beklagliga risken att något kan hända som hade kunnat stoppas. Men det är klart att vi med hjälp av de nya befogenheterna i underrättelselagstiftningen också kan ta itu med och avvärja den ökade aktiviteten hos utländska underrättelsetjänster, och också här finns akuta utmaningar.

Den långa artikeln kan läsas i sin helhet på Hufvudstadsbladets webbsida, klicka på textrutan högst upp till vänster för att komma dit.