En före detta migga skriver:
Att läsa din blogg återuppväcker trista minnen och påminner om hur dåligt skött svensk migrationspolitik är.
Jag arbetade på Migrationsverket under tre år på 2000-talet. Generaldirektören hette då Janna Valik och nu skulle handläggningstiderna ner minsann!
Jag tillhörde den minoritet som gärna såg utökade möjligheter till att återkalla felaktigt beviljade PUT (permanenta uppehållstillstånd) och att neka tveksamma UAT (uppehålls- och arbetstillstånd). Men istället för att uppvakta departementet och politiker för att beskriva de problem som beskrivs här så skulle vi ha mindre kontroll för att korta handläggningstiderna. Det var ju viktigt att producera ”pinnar”!
Som anställd på Migrationsverket förväntades jag bevilja uppehållstillstånd och inte bråka om petitesser som identitet och smått otroliga historier om anknytningar och asylskäl.
Det är ju inte så konstigt egentligen, för vilken högre tjänsteman i Migrationsverkets ledning ville riskera karriären för att beskriva ett problem som politiker egentligen inte alls är intresserade av? Den absurda svenska politiken med skuldbeläggande av den som pekar på ett problem gör sig gällande. Politiskt är ju nästa alla rörande överens om att invandringen till Sverige enbart är av godo och berikande – oavsett konsekvenser.
Att ifrågasätta nivån på de senaste decenniernas invandring gör en lätt till ”främlingsfientlig” och ”osolidarisk”. Sverige ska vara en ”fristad” från ”förföljelse”. En massa floskler. Särskilt när vi vet att majoriteten av dem som beviljas uppehållstillstånd inte är förföljda. Typexemplet är ju norra Irak. PUT på fredag och tillbaka i Kurdistan på besök på måndag – oftast då med medel från socialförvaltningen…
För att lösa det problem vi har idag med oklara identiteter och svårigheter att verkställa avvisningsbeslut med mera så borde Sverige – håll i er nu! – införa villkorade uppehållstillstånd:
”Visst, du får väl ett uppehållstillstånd då, men tyvärr så får ingen annan person uppehållstillstånd på anknytning till dig. Vi kan inte skicka hem dig men vi kommer inte att ta emot fler personer på grund av dig”.
Det här förslaget är verksamt men politiskt omöjligt. Åsiktspoliserna kommer säkert att förfäras över att alla inte har samma rättigheter och bla bla bla.
Om behovet av ”skydd” och bättre ekonomiska villkor är större än vad landet förmår mätta – vad ska man göra då? Finns det överhuvudtaget någon gräns för hur många Sverige är berett att ta emot? Om jag tycker att Sverige borde ta emot ca 5.000 personer per år – är jag främlingsfientlig då? Vilken siffra gör mig rumsren igen? 50.000 eller 100.000 personer?
Kommentar: Asylhaveriet har pågått länge, det fortsätter och ingen så kallad ansvarig orkar/vågar/ids/förmår ta tag i det. Hur är det möjligt att en civiliserad rättsstat som Sverige, inte klarar vad andra länder klarar: att ha en rättssäker och korrekt asylhantering?