Ingrid Kampås är författare och översättare
med ett förflutet som sjuksköterska, bland annat
i hemsjukvården.

Sedan åtta år är hon bosatt i Tyskland.

Av en händelse sammanfaller din artikel i Dagens Samhälle 2/10 om bland annat språksvårigheter inom vården, med en upplevelse jag hade för några dagar sedan.

En ambitiös SO-lärare som borde ha medalj för att han inte har blivit cynisk, bjöd in mig och en annan författande sjuksköterska att tala för hans elever i tredje årskursen på omvårdnadsprogrammet på en gymnasieskola i en  mellanstor svensk stad. Läraren ”varnar” oss att de elever som går programmet ofta inte är särskilt motiverade, de går i denna skola för att de inte kommer in på någon annan utbildning, många av dem är icke godkända i flera ämnen, skolk är vanligt förekommande liksom hänsynslöst och ouppfostrat beteende. En stor del av eleverna har invandrarbakgrund, många av dem kan inte läsa och skriva ordentligt.

Det råder obligatorisk närvaro, men till klassrummet som vi ska vara i kommer först bara tre flickor. Efter nästan tio minuter droppar två pojkar och tre flickor till in. Några tar varsin stol och sätter sig i den ring vi bildat, två av flickorna sätter sig nonchalant på katedern och vägrar sätta sig riktigt när läraren ber dem.

Min kollega börjar prata för det fåtal elever som kommit. Hon berättar bland annat att för nästan fyrtio år sedan, när hon gick det som då kallades vårdlinjen, var det den gymnasieutbildning som hade allra högst antagningspoäng, till skillnad från idag. Några av eleverna är ointresserade och pillar med sina mobiler. Sedan blir det min tur. Jag talar om varför undersköterska är ett av de viktigaste yrken som finns – jag tar som exempel att man ska tänka sig en människa som snart ska dö och att det är på undersköterskan det hänger om denna person ska dö rädd och utlämnad eller tröstad och trygg. Jag berättar om min tid som sjuksköterska, jag talar om det basala och viktiga. Som att kunna leva sig in i hur en annan människa känner sig och att det oftast finns orsaker till att människor är som de är. Det går så där, en flicka som alltså är arton år, fnissar hela tiden som en fjortonåring. Jag tvivlar på att alla eleverna förstår att jag talar om människovärde och människosyn, att yrket är något att vara stolt över och att de inte ska acceptera om någon säger att undersköterskor bara torkar skit.

Efteråt pratar vi med några lärare, en av dem tar mig åt sidan och berättar nästan viskande, som man gör när man vill lätta sitt hjärta men vet att det man har att säga inte får sägas högt, att han tidigare var på en skola där eleverna i hans klass var hotfulla och ouppfostrade, krävde respekt men menade fruktan. Han som lärare var livrädd och slutade så snabbt han kunde få ett annat jobb. Att tala om vad eleverna i denna klass hade för gemensam bakgrund är tabu, inser jag. Läraren berättar också om konflikter på sin nuvarande skola, bland annat ryktesspridning och hor-stämplandet av vissa flickor. Han säger att lärarna inte har något att sätta emot, elever vet sina ”rättigheter” och han blir anmäld om han försöker visa auktoritet.

Mitt intryck av detta skolbesök är att totalt kaos råder ihop med total kravlöshet. Det som gör mig mest beklämd är att dessa elever ska ut i ett arbetsliv (även om de är icke godkända kan de få arbeta i hemtjänst och omvårdnad) och möta människor när de är som skörast i livet. Vem vill bli torkad i rumpan av någon som är likgiltig, som kanske visar att han tycker man är äcklig, som man är rädd för?

Det som gör mig nästan lika beklämd är att jag inser att om inte något drastiskt händer med disciplin, auktoritet och krav, så kommer inom några år kanske hälften av dem som går ut gymnasiets vårdutbildningar att vara funktionella analfabeter. En sjuksköterska i hemsjukvård som jag talar med, berättar att språkförbistringen är enorm ibland, det händer att personal inte förstår vare sig skriftliga eller muntliga instruktioner.

Jag skulle vilja säga till politiker i alla partier – gör några dagars praktik på skolor och ta sedan itu med förfallet! Det som behövs är tydliga regler och konsekvenser vid icke acceptabelt uppförande. Och att lärarna får befogenheter och kan vara auktoriteter. Och de elever som har stora inlärningssvårigheter måste identifieras. De har kanske kommit till Sverige som barn eller tonåringar och har fått mycket lite utbildning i sitt hemland och har ofta föräldrar med mycket kort utbildning. Samt att de kommer från länder med mycket auktoritära system och inte klarar av den kravlöshet som råder här. Det är inte ”rasism” att påpeka det och att göra något åt det. Man måste kunna inse att på mycket kort tid har ett stort antal utländska barn och ungdomar bosatt sig i Sverige, 19 procent av Sveriges invånare är födda utomlands. Räknar man dem som har utlandsfödda föräldrar är de cirka 25 procent av befolkningen. Många av dessa barn och ungdomar har helt enkelt för lite förkunskaper och för litet socialt kapital för att snabbt passa in i den svenska skolan. Att låta det pågå som det gör nu, är att svika dessa barn och ungdomar när de behöver få en chans att känna att de har en framtid.

© denna sajt och Ingrid Kampås.