Som anställd i regeringskansliet fick Zulmay Afzali en unik inblick i landets toppolitik. När han blev tvungen att fly kom han till Sverige och beviljades flyktingstatus.

Zulmay Afzali är idag lärare, bland annat åt ensamkommande minderåriga asylsökande.

Han har också startat företag och genom det föreläst i olika sammanhang, som på Svenskt Näringslivs säkerhetsseminarium i februari 2014 och Svenskt Näringslivs säkerhetsseminarium i februari 2015.

Zulmay Afzali har skrivit artiklar i bland annat Dagens Samhälle, Det Goda Samhället samt OP-ED artiklar på Svenska Dagbladets ledarsida.

På eftermiddagen torsdagen den 9 februari satt jag i cafeterian i skolan där jag arbetar, när några av mina elever kom fram till mig. Jag såg på dem att allt inte stod rätt till och jag sa lite skämtsam: ”Men varför så ledsna miner?” De tittade allvarligt på mig och en av dem sa: ”Vi skulle vilja prata med dig”. Jag förstod att det var något viktigt så jag tog min kaffekopp och letade upp ett ställe där vi kunde sitta och prata mer ostört.

”Vad är det som har hänt? Vad är det ni vill prata om?” frågade jag

De tittade på varandra och så tog en av fem fram sin mobil och bläddrade fram till ett foto av fyra unga ensamkommande asylsökande afghaner och sa att de här unga killarna har alla begått självmord. Jag tittade på fotot och frågade: ”Varför det? De hade hela livet framför sig, varför gjorde de det? Så oerhört sorgligt”.

Mina elever tittade på mig och en av dem sa: ”Tror du att livet är lätt?”. ”Nej, det tror jag inte. Livet är inte lätt, men det betyder inte att man ska ta sitt liv. Man måste försöka kämpa och klara upp sina problem, självmord ska inte vara ett alternativ”. En av pojkarna svarade: ”Ursäkta mig, men hur kan du ens säga att självmord inte är ett alternativ när du inte har varit i den situationen som de här fyra killarna som dog var i? Vi vet alla att livet är värdefullt och viktigt men när alla dörrar är stängda och det finns inget hopp alls, då är det inget som betyder något längre. Då ser man döden som ett alternativ.”

”Du har rätt”, svarade jag. ”Du har rätt i att jag inte är i den situation som de döda pojkarna var. Men fortfarande fanns det dörrar som var öppna, dörrar som de inte uppmärksammade. Många dörrar kan vara stängda men det finns alltid någon dörr som står på glänt, man måste bara hitta den.”

En av pojkarna tittade argt på mig och sa: ”Med all respekt, den där dörren du pratar om, den som står öppen, det är dörren till självmord. Det är bara så det är.

Jag svarade inte. Jag sa ingenting eftersom de var så arga. Jag bara nickade för att bekräfta att jag försöker förstå dem.

Sedan frågade de mig: ”Men var snäll och tala om för oss vilken dörr som är öppen för oss? Vi kom hit för ett år sedan, en del för ett och ett halvt år sedan, med massor av hopp i våra hjärtan och vi är tacksamma i våra hjärtan för hur snälla svenskarna har varit mot oss. Hur de har tagit emot oss och visat att de bryr sig om oss. De har inte bara gett oss mycket stort hopp utan också gett oss bilden av att vi har en framtid här. Vi har investerat våra känslor och haft stora förhoppningar och förväntningar på vår nya framtid här i Sverige.

Vi trodde att efter vår långa väntan skulle våra asylbeslut bli positiva, vi skulle få stanna i Sverige. Men nu, efter mycket lång tid får den ena efter den andra efter den tredje bland oss negativa beslut. Det enda vi hör nu är att vis ska utvisas.

Han som förde den lilla gruppens talan, fortsatte: ”Jag önskar att det fanns säkerhet i Afghanistan. Men du vet, Zulmay sir, att Afghanistan är på väg att bli ett nytt Syrien och säg inte att det inte är sant! Iran kommer inte att ta emot oss, vi är inte medborgare där, så vi kommer ändå att dö och då är det bättre att dö här. Och snälla du, det gör oss mycket ledsna när du säger att vi har andra alternativ. Det har vi inte. Du vet det. Vi vet det. Vi har absolut inga alternativ.”

Pojkarna reste sig och en av dem sa: ”Vet du, Zulmay sir, en dag kommer du att komma hit till skolan och du kommer att märka att jag inte är här.” Han log och gav mig en snabb kram. Så började de gå. Jag sa till dem: ”Pojkar, jag lyssnade på er alla, nu får ni visa mig så mycket respekt att ni lyssnar på vad jag har att säga till er”. De stannade och vände sig om mot mig och lyssnade. Jag sa: ”Snälla ni, jag ber er: gör inte det! Ta inte era liv. Tänk på era mödrar innan ni ens tänker tanken vidare. Tänk på era familjer. Vill ni att era mödrar ska se era döda ansikten? Hur tror ni att de skulle känna då? Tänk på det, pojkar. Går det inte. Ta inte era liv!”

De svarade inte. De sa ingenting. De bara gick. Jag kunde ingenting göra annat än slå larm till skolans ledning om det jag fått höra. Skolan tar naturligtvis situationen på största allvar och tar hjälp av människor från olika håll för att försöka få de här unga människorna på andra tankar.
—————————————————————–
På väg hem efter den här tunga arbetsdagens slut, mycket nedstämd och ledsen, tänkte jag på hur politiker och andra här i Sverige hoppade omkring med banderoller och plakat där det stod ”Refugees welcome”. Jag mindes att jag sa till en medpassagerare på bussen att det inte är en god idé att ge människor så mycket hopp när man inte kommer att kunna infria de förhoppningar man gett dem. Då fick jag höra att jag var avundsjuk; jag förstod inte på vilket sätt och på vad.

Den här ”open door”-policyn ledde ganska snabbt till en ”closed door”-policy, gränserna stängdes. Samma politiker, som högljutt skanderat ”Refugees welcome” och klagat på att inte alla andra länder gjorde som Sverige, började säga att ”vi var naiva”. Landets vice statsminister stod på en presskonferens och grät över att Sverige inte klarade av att upprätthålla en mer eller mindre totalt ”open door”-policy, som vem som helst för länge sedan hade förstått var en utopi. Jag önskar att hon och många andra hade lyssnat på alla dem som varnade och med klokhet och fakta manade till besinning. I stället för att försöka tysta dem genom att stämpla dem som rasister och främlingsfientliga.

Det är många politiker och andra med skygglappar som är medskyldiga till vad vi nu bevittnar. Det var de som hade fel, inte de som varnade.

Minst fyra unga afghaner har begått självmord under en kort tidsperiod. Hur många fler det blir vet ingen. Jag ber till Gud att de inte blir fler.

Den 10 februari 2017 medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio i ett inslag med rubriken Självmord bland asylsökande ungdomar.

© denna sajt och Zulmay Afzali.