Efter att texten Varför vill hungerstrejkande asylsökande träffa politiker från det land de säger sig ha skyddsskäl gentemot? skrevs (läs den gärna först), har följande uppgifter inkommit. Det är P4 Norrbotten i inslaget Hungerstrejkens talesperson hoppfull förmedlar följande sensationella information:
Ahmad Khalil säger att han har haft kontakt med fyra kvinnliga afghanska parlamentsledamöter, som kommer att besöka Sverige snart och som har lovat att ta upp de hungerstrejkande flyktingarnas* situation med den svenska riksdagen.
– Och en delegat från afghanska ambassaden har också lovat att ta upp saken med de svenska myndigheterna.
* (SR borde veta att det handlar om asylsökande!)
1. Ett antal personer från Afghanistan söker asyl eller skydd i Sverige. De hävdar starka skäl för sina ansökningar och i princip alla säger att de aldrig kan återvända och om de tvingas tillbaka till Afghanistan så kommer de att torteras och/eller dödas.
2. En del av dessa personer är Dublinärenden och deras asylskäl ska prövas i de EU-länder dit de först anlänt. Andra har inte fått slutliga svar på sina asylansökningar i Sverige. En del har fått besked om att de inte anses ha asyl- eller skyddsskäl och ska utvisas, det vill säga att de ska återvända till sitt hemland.
3. Denna blandade grupp bestämmer sig för att hungerstrejka och kräva att få uppehållstillstånd i Sverige. Även de, som redan fått avslag i två instanser i enlighet med den svenska asylprocessen… De får stöd av en mängd ”hjälpare”, inklusive svenska riksdagsledamöter, som genom sin blotta närvaro åtminstone indirekt uppmuntrar de hungerstrejkande att försöka utpressa sig till uppehållstillstånd trots Dublinförordningens bestämmelser och oavsett vad svenska myndigheter och domstolar beslutat.
4. Migrationsverket meddelar de hungerstrejkande lite lamt att man inte kan utpressa sig till uppehållstillstånd, att beslut om utvisning inte ändras om man hungerstrejkar. Men påhejade av ”hjälpare” och medier som, medvetet eller omedvetet, inger falska förhoppningar, ligger männen (och några kvinnor) ändå kvar under flera veckor.
5. I stället för att Polisen resolut hade dragit in strejktillståndet och hungerstrejklägret därmed hade upphört att existera, har man låtit det hela pågå under flera veckor och både ambulanser och sjukvård har blandats in. Till slut har man ändå i samråd med Migrationsverket – som egentligen inte har något med saken att göra (utom att några av de asylsökandes ärenden ev ligger hos dem, om de inte redan ligger hos en migrationsdomstol) – kommit fram till att man ska börja ”förhandla” med de hungerstrejkande. Trots att det inte finns något att förhandla om…
6. Nu inträffar det ytterst märkliga, något som måste vara unikt och en ny milstolpe i svensk asylinvandringshistoria: Afghanska asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar hävdar att de absolut måste ges skydd mot sitt hemland. Nu händer det märkliga, att dessa personer vänder sig till Afghanistans ambassad och till afghanska riksdagsledamöter och får löfte om hjälp av sitt lands representanter, att ta upp deras ärenden med svenska riksdagsledamöter (som absolut inte har rätt att lägga sig i dessa eller andra fall som hanteras av självständiga myndigheter) för att de, trots avslag för att de inte befunnits ha asylskäl, ska få stanna i Sverige.
Det måste vara världsunikt att asylsökande pressar svenska myndigheter och domstolar att ge dem uppehållstillstånd genom hungerstrejk och när det inte lyckas vänder de sig till företrädare för det land de flytt ifrån för att dessa hemlandsrepresentanter ska ta upp deras asylkrav med den svenska riksdagen.
Nu måste man väl, bland de (o)ansvariga på asylområdet i Sverige, börja inse att något är allvarligt skevt här. Inte ens svenska medier, Migrationsverket, Polisen, riksdagen eller den svenska regeringen kan låtsas som det regnar!.Det måste det finnas en gräns också i Sverige för vad man kan acceptera.